Annons
Vidare till vn.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svensson: Det viktiga är att alla andra förlorar

Klart jag vill vinna och mer än gärna tävla. Men att kalla mig dålig förlorare är nog att gå lite för långt. I alla fall nu för tiden.

Det var länge sedan jag lämnade kompisarna och gick ut i sommarnatten, ursur över att inte fått igenom rätt svar under en Trivial Pursuit-kväll. Ännu längre sedan jag i vredesmod slängde korten på köksbordet och det för mig blanka poängprotokollet efter att pappa både fuskat och ändrat reglerna under samma omgång. Och att jag kallade en av fastrarna korkad efter ett parti Alfapet och sedan snällt (men inte särskilt ångerfullt) fick ringa och be om ursäkt, det är så många år sedan nu att det torde vara preskriberat.

Nej i dag är jag vuxen, balanserad och lugn till sinnet. Hetsar inte upp mig i första taget och definitivt inte vid banala tävlingar. Jag vet helt enkelt mina begränsningar.

Fotbollskarriären tog därför slut redan i tonåren. Springa var jobbigt även om jag så klart ännu i dag vet hur de på planen ska bete sig för att göra mål, avsluta på bästa sätt eller täcka en hörna. Först på bollen liksom och nog borde domaren ha sett den där handen. Jag blir inte särskilt upprörd när kollegan skriker fula ord när jag råkar göra mål under bordshockeyturneringen på jobbet och jag har sedan länge slutat fuska när jag spelar Memory med släktens åttaåringar.

Någon enstaka gång händer det dock. Inte att jag fuskar men att de där hornen i pannan jag för alltid trodde var borta växer ut igen. Sommaren verkar dessutom vara högsäsong. Då ska det spelas kort och diverse sällskapsspel, tävlas i femkamp och lekas lekar.

Erkänner här och nu att jag har lite svårt för musikquiz. Åtminstone då jag inte kan låtarna, inte förstår följdfrågorna och får så få poäng att det inte går bra. Hästskokastning är också riktigt tråkigt. Kasta stövel rent av obehagligt (stöveln kom visserligen långt men tyvärr åt helt fel håll). Slå i spikar är lika jobbigt som vinterns löpträning runt en grusplan och irländsk julafton väljer jag att kalla tramsigt.

Skjuta luftgevär gillar jag däremot. Särskilt när storjägaren i sällskapet helt missar tavlan. Och vem blir inte glad av Chicago när färgstegen plötsligt ramlar in? Bjud gärna in mig till en boulematch men glöm inte måttbandet. Och ska vi spela minigolf, blunda och räkna inte slagen. Det gör jag!

Glad sommar och glöm inte precis som Häxan Surtant sa – det viktiga är inte att vinna utan att alla andra förlorar.