Annons
Vidare till vn.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pilgrimsvandraren tipsar: det ska du tänka på innan du ger dig ut

Känga eller lågsko? Bomull eller ull? Besluten kan vara avgörande för om din vandring blir en njutning eller i värsta fall, en smärtsam upplevelse. Mästervandraren Irma Nordangård delar med sig av sina tips.

Coronakrisen har medfört ett ökat intresse för vandring. En som vet det mesta om att gå långa sträckor är pilgrimsvandraren och föreläsaren Irma Nordangård i Värnamo. Sammanlagt har hon vandrat ca 320 mil i Spanien, flera gånger på den berömda pilgrimsleden Camino Frances till Santiago de Compostela. Hon har dessutom bestigit Kilimanjaro. Då coronaviruset satte stopp för sommarens inplanerade vandringsresa valde hon att istället gå de svenska lederna Franciskus- och Klosterleden från Jönköping till Vadstena.

De långa vandringarna har lärt Irma vad som fungerar bra och mindre bra och det allra viktigaste är enligt henne är att sköta fötterna.

— Det enda som jag är riktigt noga med är att ha rejäla skor. Mår inte fötterna bra blir det omöjligt att genomföra en längre vandring.

Lågsko eller känga är mest en smaksak, menar hon.

— Om man har svaga vrister är kängor säkert att föredra, men annars spelar det nog ingen större roll om man väljer kängor eller låga walking-skor. Det man kan tänka på är att kängor ofta är lite tyngre än lågskor, säger Irma.

Det viktigaste är att de inte är helt nya, utan väl ingångna.

— Jag brukar ta gott om tid på mig att gå in mina skor så att de inte skaver någonstans. Jag har också en innersula som är specialanpassad efter min fot, men det är ju inte nödvändigt, säger hon.

Eftersom fötterna sväller i värme är det en fördel om skorna är rymliga. Allra bäst är att ha dubbla strumpor i ull.

— En gång för 20 år sedan skulle vi gå runt Bolmen och jag gjorde misstaget att ta på mig ett par bomullsstrumpor. Jag tror att jag fick minst en blåsa på varje tå, jag glömmer det aldrig, säger Irma.

Två tunna, välanvända ullstrumpor är att föredra då de dels minskar friktionen mot foten, dels absorberar fukt. Foten blir därmed inte svettig och kall.

— När jag vandrar i Spanien brukar jag byta strumpor och hänga det ena paret på ryggsäcken så att de kan vädra. Men det behöver man ju inte göra här om det inte är en väldigt varm dag, konstaterar hon.

En ryggsäck är bra att ha. Enligt Irma är den allra viktigaste aspekten när man väljer en sådan att den sitter stadigt på ryggen.

— Jag bukar vilja ha en lätt ryggsäck, men hellre att den väger ett par hekto mer och sitter riktigt bra, än att ha en lätt som inte följer ryggen. Man får prova sig fram.

På sina vandringar brukar Irma Nordangård ta med sig vatten, lite russin och nötter och eventuellt ett ombyte. På hösten klär hon sig gärna i lager på lager, så att det är lätt att anpassa sig efter väder och vind. Hellre tunna tyger i plaggen än tjockare tröjor. Det finns också jackor som skyddar mot både väta och vind och som kan användas både vid regn och sol- eller när vädret är nyckfullt.

— Häromdagen var jag ute och gick runt Osudden. När jag gick hemifrån sken solen, men plötsligt började det störtregna. Som väl var hade jag tagit på mig mitt regnställ med limmade sömmar, så jag slapp att bli blöt, säger Irma.

När Irma ska tipsa om kortare vandringsleder i närområdet är det Store Mosse hon lyfter fram.

— Lövö, till exempel, är jättefint om man bara vill göra en dagsutflykt. Ska man vandra i flera dagar så är John Bauer-leden väldigt vacker. Även Klosterleden är fin, säger Irma.

Hon rekommenderar appen Pilgrimsleder i Småland, som ger en bra översikt över de olika lederna och ställen att övernatta i anslutning till dem.

— Jag tycker ju bäst om att vara spontan, så jag brukar ta det som det kommer. I Spanien är det inte något problem, men här var det inte lika lätt att hitta boende. Så det är att rekommendera att man faktiskt planerar sin vandring, säger hon.

En annan stor skillnad mellan Sverige och Spanien är att det här är svårare att komma i kontakt med andra vandrare.

— Jag brukar föredra att ge mig ut själv eftersom man träffar så mycket trevliga människor på vägen. Men här i Sverige kändes det ödsligt och jag önskade faktiskt att jag hade haft med mig sällskap.

I somras fyllde Irma Nordangård 75 år, men några planer på att sluta vandra har hon inte.

— Då skulle jag bli tossig. Det är en sådan frihet att vara ute. Det finns inga krav, inga måsten. Det är vanebildande, konstaterar hon.