Det var stort polispådrag i Hillerstorp, Gnosjö kommun, en kväll tidigare denna vecka. Polisen misstänker att flera gärningsmän har kidnappat och rånat en välkänd företagarprofil. Att rånare ger sig på noga utvalda enskilda personer som har gott om pengar kan, när banker och postkontor blivit ointressanta som rånobjekt, vara ett hårresande tecken i tiden. Än så länge är det bara en enskild händelse, en anekdot. Vi kommer till det.

Vad som inte är en anekdot utan en rejält kritisk massa är de kraftigt ökande personrånen mot unga. Enligt Brottsförebyggande rådet ökade rånen mot personer under 18 år med 31 procent mellan 2018 och 2019. Fenomenet har kallats ungdomsrån eller förnedringsrån i den senaste tidens debatt.

Det har hetat att det är ungdomar med invandrarbakgrund som ger sig på unga med helsvensk bakgrund. Sverigedemokraterna har begärt en särskild riksdagsdebatt om svenskfientlighet. Ex-polisen och integrationsföreläsaren Mustafa Panshiri vidhöll i SVT:s Agenda (16/2) att etnicitet är en bakomliggande orsak. Han fick dock mothugg av poliser från Göteborg och Borås i Veckans Brott (SVT 25/2).

Man gör nog klokt i att försöka skilja på varför många unga människor väljer att ägna sig åt systematisk grov brottslighet och varför de väljer att specialisera sig på en viss typ av brott. När det gäller det förstnämnda så har Sverige fått sina utsatta områden genom väl tilltagen migration i kombination med misslyckad integration, en dysfunktionell bostadsmarknad som främjar segregation och en skola som massproducerar unga män som arbetsmarknaden inte kommer att vilja ha, företrädesvis i nyss nämnda områden.

När det gäller typen av brott de livsstilskriminella favoriserar får man titta på vilka kriminella "affärsidéer" som är gångbara, och acceptera att den saken förändras i takt med att samhället tar till motåtgärder. Kriminella som rånade för mindre pengasummor gav sig tidigare på närbutiker och bensinmackar. Där finns numera inga kontanter att komma över. Däremot finns där övervakningskameror.

Ett logiskt nästa val är att ge sig på enskilda individer, som är mer svårfunna mål än bensinstationer men vars fördelar numera överväger. Vilken sorts individer som är intressantast som mål är inte svårt att räkna ut. Självklart medelklassungdomar som man kan vara säker på bär med sig en fin mobiltelefon och minst ett plastkort kopplat till ett konto där det finns pengar. Som närmast lika säkert inte har några kontakter i ljusskygga kretsar med stort våldskapital men ändå rör sig ute i natten för att man alltid har kunnat göra det i Sverige.

Tillbaka till det som drabbade företagarprofilen i Hillerstorp. För ett årtionde sedan gav sig de rånare som spelade i den kriminella elitserien sig på banker, värdedepåer och värdetransporter för att komma över de stora fantasisummorna. Den brottskategorin är utdöd sedan ett par år tillbaka. Bankerna har inga kontanter, värdetransporterna färgar rånbytet värdelöst och säkerheten vid depåerna är för rigorös.

Ett tag seglade rån mot guldhandlare och gulddepåer upp som en ny plats för grönbete, men säkerheten är på väg att hinna ifatt där också. Ett mål som kan återstå för de mest förslagna och noggrant planerande rånarna är de allra mest resursstarka enskilda individerna. Företagsledare, direktörer, sportstjärnor, kändisar. Som, precis som nära nog alla och envar i dagens samhälle, dessutom har vänligheten att via sociala medier visa var de befinner sig eller för den delen när deras hem står tomma.

Den svenske tidigare storrånaren Anders Adali skriver i sin bok "Svenska rånare" hur ett rån mot Kim Kardashian på ett hotell i Paris fick honom att se det som en trolig utveckling för rånargenerationen efter honom. Kardashian hade via Instagram markerat närvaro i Paris och därtill visat upp dyra smycken som hon hade med sig.

Inför 00-talets spektakulära storrån kunde, halvt i smyg, en viss beundran noteras inför kuppernas kirurgiska precision. De inträffade oftast på betryggande avstånd från gemene man och det var "någon annans" pengar som försvann. Storrånaren som lurade allt och alla kunde mytologiseras, till och med glorifieras på vita duken. Personrånaren och kidnapparen kommer inte att bli filmhjälte.

En utveckling mot att allt fler, fattig som rik, löper allt större risk att drabbas av brutala brott mot såväl egen person som egendom är förstås skrämmande i sig. Dessutom för den med sig otrevliga sidoeffekter, betingade av rädsla och misstänksamhet.

De rikaste kommer att lägga stora pengar på att skydda sig och sin egendom – vakter, kameror och annat. Grindsamhällen (så kallade "gated community") kommer att tilltala allt fler och bli vanligare. En sådan utveckling ökar, om inte de ekonomiska klyftorna, så det upplevda avståndet mellan människor inom olika samhällsskikt.

Är polisen redo för en sådan utveckling?

Är samhället?