Annons
Vidare till vn.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nora Szentiványi: "En diktatur är som ett fängelse, man vill bara ut"

 
Allt om Smålands litteraturfestival
Visa alla artiklar

Författaren Nora Szentiványi får Smålits migrantpris på 50 000 kronor för romanen "Lägenheten". I en intervju berättar hon att hennes familj flydde från Ungern när hon bara var ett år gammal. Kvar i hemlandet blev mormodern som var helt ovetande om flyktplanerna och som chockades svårt när lägenheten var tom. Ett trauma som ligger till grund för boken.

– Det är viktigt att inte glömma historien, vilken diktatur Ungern faktiskt var. Det fanns angivare överallt. Vissa människor orkar inte att leva så. Diktaturen blir som ett fängelse, man vill bara ut, säger Nora Szentiványi.

Hon föddes i Budapest 1969. Familjen bodde då i en liten lägenhet som de delade med Noras mormor. Föräldrarna var unga och hade besökt väst, eftersom fadern var idrottsman. De flydde till Sverige via Wien.

Beslutet att lämna landet var, åtminstone då, oåterkalleligt, eftersom Ungern låg bakom järnridån. De som reste utan tillstånd kunde inte återvända utan att fängslas. Dessutom försatte de sina anhöriga i en mycket svår situation. Om någon hade känt till flyktplanerna eller hjälpt till vid flykten riskerade även de fängelse.

För att skydda mormodern lämnade Nora Szentiványis föräldrar därför bara en lapp efter sig.

– Det var för hennes skull, men det var ändå en stor chock som hon levde med resten av livet. "En dag kom jag hem och ni var inte där."

För barnbarnet Nora är minnet smärtsamt. Med tiden mildrades reglerna och det blev möjligt att resa igen. Telefonsamtalen kompletterades med korta besök i Sverige och Ungern. En skör relation växte fram.

– Jag hade en mormor, men ändå inte. När jag kom till Ungern sa släktingar att jag kom hem. Men jag kände mig inte hemma i Ungern.

De första resorna på 80-talet gjorde Nora och hennes syster utan föräldrarna, som fortfarande riskerade fängelse om de återvände. Det var ett helt annat samhälle som mötte dem. Att komma till en socialistisk enpartistat som Ungern var en underlig upplevelse för ett barn som hade växt upp i Göteborg.

– Det var väldigt klaustrofobiskt. Bara det att man behövde anmäla sitt besök hos polisen. Jag fick gå dit med mormor. Sedan kunde vi inte tala fritt, eftersom man aldrig visste vem som var angivare.

Nora Szentiványi har alltid varit en skrivande person. När hon bestämde sig för att skriva om mormoderns liv var det egentligen inte med tanke på utgivning. Det handlade snarare om att försöka fylla i luckorna. Hon ville skriva om det som hon inte visste.

– Den stora upptäckten var hur lite jag visste. Min mormor var tonåring under kriget. Hur var hennes uppväxt? Hon dog medan jag skrev, men jag hade ändå inte kunnat säga att jag höll på med en bok om henne.

Debutromanen "Lägenheten" är alltså delvis självbiografisk, men Nora Szentiványi har också skrivit utifrån hur hon föreställer sig att det var. Projektet är skönlitterärt och ambitionen var att sätta ord på hur familjens historia känns i kroppen – snarare än att redovisa en kronologisk berättelse.

Efter en lång process var Nora Szentiványi ändå redo att försöka få boken utgiven. Eftersom hon i vuxen ålder hade flyttat och bildat familj i Norge var det naturligt att vända sig till en norsk förläggare.

– Jag skriver inte ens sms på norska, så texten var på svenska. Vi jobbade med den länge och till slut sa han: Nu måste den bli norsk.

Trots några inledande protester började Nora så småningom att jobba om texten till norska. Med hjälp av norska vänner lyckades hon till slut få fram ett bokmanus. "Leiligheten" gavs ut i Norge 2016.

– Tyvärr verkar svenska förlag inte så bra på att läsa norska, så för att bli utgiven i Sverige fick jag skriva en ny version på svenska.

Detta omarbetade manus antogs av Albert Bonniers förlag och 2019 debuterade Nora Szentiványi även på svenska.

Under åren som har gått har situationen i Ungern förändrats mycket. Östblocket föll 1989 och Nora Szentiványi minns precis hur den första tiden av frihet kändes.

– Jag åkte taxi en kväll och hade ett långt samtal med taxichauffören. När man kunde prata fritt med en annan person på det sättet förstod jag att något hade förändrats. Det kan vara svårt för en svensk att förstå att ett samtal i taxin kan vara ett tecken på frihet.

Ändå är hennes känslor kring Ungern än idag komplicerade. Hon upplever att systemet med angivare skadade människors tillit och att spåren efter diktaturen lever kvar.

– Det är ett hårt samhället. Det kanske man inte känner av som turist eller besökare, men det är annorlunda när man pratar ungerska, säger hon.

Den senaste tiden har utvecklingen i Ungern gått i en mer nationalistisk riktning. Nora Szentiványi beskriver situationen inom kulturlivet som "illa".

– Det är nationalistisk litteratur och teater som får bidrag. Därför blev jag väldigt överraskad när jag fick reda på att min bok skulle översättas till ungerska. Min bok är inte särskilt kritisk, men det är inte heller en bok som stryker medhårs.

I skrivandet hade hon aldrig tänkt på att boken kunde nå en ungersk publik och det finns partier i boken som hon förmodligen skulle ha strukit i så fall. Det gäller stycken som berör personer som inte längre är i livet.

– Jag vet inte hur boken har gått i Ungern, men jag trodde aldrig att någon skulle vara intresserad.

Nora Szentiványi säger att hon skrev boken för sin egen skull, men hon tycker också att det är viktigt att påminna om historien. Det är inte alla som minns hur allvarlig diktaturen i Östeuropa faktiskt var under kommunismen.

– Sedan ligger flyktingfrågan mig också varmt om hjärtat. Jag satt och skrev hösten 2015, när syriska flyktingar stoppades på en station i Ungern. Det berörde mig väldigt mycket.

Nora Szentiványi säger att hon därför blev extra glad när hon fick reda på att hon hade fått Smålits migrantpris som går till en författare som skildrar människorna bakom nutidens stora migrantrörelser. Litteraturpriset är inspirerat av Vilhelm Mobergs utvandrarsvit, vilket fick henne att återvända till böckerna.

– Med anledning av priset har jag börjat läsa serien igen. Det är fantastisk litteratur. Jag gillar verkligen att den är så osentimental. Samtidigt är det spännande. Man undrar hela tiden hur det ska gå för människorna. Jag är så glad att jag har fått denna läsupplevelse just nu.