Annons
Vidare till vn.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord Ing-Marie Andersson

Ing-Marie Andersson, Skillingaryd

Det finns människor som inte riktigt går att fånga i ord. Vars talanger och gåvor är så många att de inte går att ringa in. Människor med en omsorg för andra så gränslös och bortom all rimlig förväntan. Ing-Marie var en sådan människa. En syster, en dotter, en vän och för oss en kär moster.

Extrovert och social med känsla för mode och stil spred hon med sitt klarröda läppstift och matchande naglar en aura av glädje, hopp och storstadspuls. Hon var som ett stycke fashionabelt Östermalm som landat mitt i den småländska småstaden. Färgstark och lika hemma i sitt älskade Stockholm som i Skillingaryd.

Ing-Marie föddes 1952 i en musikalisk familj engagerad inom Frälsningsarmén. Efter realexamen kom hon under många år att arbeta inom möbelbranschen. Men det var när hon sadlade om till begravningsentreprenör som hon hamnade i sitt rätta element.

Med en stor omsorg för andra, ett utpräglat ordningssinne, smittsamt skratt och en sällsynt musikalisk förmåga var Ing-Marie en naturbegåvning av sällan skådat slag. En social kameleont, lika hemma bland samhällets svaga och utsatta som yngre och äldre och med en unik förmåga att knyta an bland kända som okända.

Klädd i sin fina uniform och med dragspelet i högsta hugg var hon en fantastisk underhållare som frikostigt bjöd på sig själv och som inte drog sig det minsta från att sprida glädje på allt ifrån fester, mingel, gudstjänster och ålderdomshem. Var det så att hon inte kunde låten såg hon till att lösa det ändå.

Lika färgstark som hennes personlighet var hennes hem. Vi är många som letat oss uppför den smala, knarrande trappan på väg till en ’vickning’ eller ett överdådigt kafferep i hennes vackra sekelskifteslägenhet. Ett hem som alltid stod öppet och där vi som barn drömde oss bort bland färgglada hattsamlingar, vackra möbler, fint porslin och kunglig glans till tonerna av Björn Skifs på högsta volym. För vackra saker, fest och underhållning det gillade hon.

Hon lärde oss sedan barnsben att njuta av livet och ”ta vara på den tid som är”.

Allra bäst gjorde hon det genom att själv visa vägen. Vilken ofattbar sorg hon nu lämnat oss alla i. Skillingaryd och resten av världen har blivit en mycket tråkigare plats men desto mer fart har det nu blivit i himlen.

Vi är tacksamma för alla fina minnen.

Caroline och David