Annons
Vidare till vn.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: SD borde fundera ett varv till

Schismer efter oenighet i sakfrågor likt den om bygget i Karlsdal är inget nytt, men tål att funderas kring. Inte minst på lokal nivå.

Striden om de tänkta bostäderna på en grönyta i stadsdelen Karlsdal i Värnamo har fått Sverigedemokraten Jan Nilsson, ledamot i kommunfullmäktige och samhällsbyggnadsnämnden, att hamna i skottlinjen. Anledningen: Han röstade nej till att skicka ut detaljplaneförslaget som möjliggör bygget på samråd. Hans röst vägde, tillsammans med en MP-ledamots och tre socialdemokraters, tyngre än alliansens fyra röster i nämnden. Nilssons partikamrater tycker att han röstade fel.

SD:s gruppledare Anne Karlsson och vice dito Bengt Lundström gick hårt åt Nilsson på VN.se i fredags. De spekulerade i att Miljöpartiet övertygat honom att rösta nej och använde ordet ”kapning”. Liknande schismer som följd av oenighet i sakfrågor är förvisso inget nytt eller något unikt för SD. Däremot finns det anledning för SD att fundera extra noga över det.

Sverigedemokraterna ”slog igenom” i valet 2010, då partiet kom in i riksdagen och tog över 1 300 mandat i landets kommuner. På kommunnivå gjorde partiet sig främst känt för att inte kunna hitta ledamöter till sina stolar, att de man hittade sällan satt där och ännu mer sällan lämnade in några motioner, om de inte författats av partiet centralt. Däremot blev de ofta politiska vildar – sedan de antingen självmant lämnat partiet eller uteslutits på grund av rasistiska klavertramp.

Jan Nilssons historia hos Sverigedemokraterna började samma år. I början av valåret lämnade han oväntat Moderaterna och samtidigt sin plats i kommunfullmäktige, efter många år i Värnamos lokalpolitik. Senare under året dök han upp som SD-företrädare och tros ha spelat en viktig roll som mentor åt sina nya och mindre erfarna partikollegor.

Om den personvalsmöjlighet som funnits i alla allmänna val i Sverige sedan 1998 ska vara något annat än en chimär måste det få spela roll vem som sitter på en stol och inte bara vilket parti den företräder. En situation där politiska beslut fattas i slutna rum och mandatfördelningen gör utgången av en omröstning given är inte eftersträvansvärd i en kommun. Då har vi bara demokrati vart fjärde år och politisk debatt är föga mer än skådespel.

Engagerade lokalpolitiker som sätter sig in i sakfrågor och röstar rationellt och självständigt borde värnas. I synnerhet av ett parti som vill vara trovärdigt i, och till och med har ambitionen att växa från, en position som Sveriges tredje största.