Annons
Vidare till vn.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Kanske inte en av samhällets avgörande frågor

Det finns något fint över idén om en folkomröstning. Den yttersta formen av demokrati, där varje medborgare får säga sitt i samhällets mest avgörande frågor. Dit hör inte placeringen av en simhall.

För att ens börja förstå Gislaveds kommun måste man... jag vet inte vad, men åtminstone ha verkat där i någon form. Kommunen har en relativt liten centralort, men i gengäld många tätorter. Det är kommunens välsignelse och dess förbannelse.

I små samhällen som Smålandsstenar, Reftele, Skeppshult och Hestra finns livaktiga föreningsliv och förmodligen mer att göra och ha nytta av än i mindre orter i kommuner av jämförbar storlek.

Förbannelsen?

Ortspolitiken.

Som nyhetsredaktör på Värnamo Nyheter under ett antal år blev jag ofta varse hur den yttrade sig på olika sätt. Det hände att läsare räknade artiklar i tidningen från olika orter och noga höll reda på om deras ort blev förfördelad. För den egna orten är viktigast.

Jag minns så väl kvinnan som läste lusen av mig när tidningen avstått från att bevaka ett evenemang i Broaryd. Hon skulle säga upp tidningen och börja prenumerera på Hallandsposten, som enligt henne bevakade Broaryd bättre (ett påstående vars sanningshalt jag aldrig kontrollerade). Jag pratade med henne som man gör med missnöjda läsare och framhöll förstås att VN hade en bevakning av kommunala beslut i Gislaveds kommun som ingen annan kunde tävla med – och att dessa beslut rör invånarna i Broaryd lika mycket som i övriga kommunen. Kvinnan höll inte med. Vad som hände i Gislaved saknade helt och hållet intresse.

Ingen gång fick jag dock mina fiskar så varma som när jag försökte skämta om att jag, van vid norrländska avstånd, knappt kunde avgöra var Gislaved slutade och Anderstorp började. För ingenstans är nog rivaliteten så stark som mellan arbetarorten Gislaved med sina cirka 10 000 invånare och den mer företagarorienterade grannen med hälften så många.

Kommunen har, av allt att döma helt riktigt, kommit fram till att det inte är motiverat att hålla i gång två eller fler simhallar i en kommun med färre än 30 000 invånare och att en ny därför ska byggas i stället. En utredning har slagit fast att den lämpligaste placeringen är Gisleområdet i Gislaved.

Det tyckte dock inte näringslivsföreningen i Anderstorp. Den protesterade å det bestämdaste, ordnade ett fackeltåg och kontrade med ett motförslag. Bygg simhallen i industriområdet Mossarp, halvvägs mellan Gislaved och Anderstorp, i stället. Otroligt nog har det gått så långt att folket nu den 9 september ska gå till valurnorna för att välja mellan dessa två alternativ.

Det kan finnas flera motiv bakom att utlysa folkomröstning utöver det ädlaste – att en fråga är för avgörande för att folket inte ska få säga sitt. Dit kan man till exempel räkna kommunsammanslagningar.

Andra motiv kan bottna i att det inte går att samla en politisk majoritet bakom ett enskilt förslag av olika skäl, eller att politiker ryggar för att göra det de är valda att göra – fatta beslut och ta ansvar för dem.

Jag skulle säga att det är frågan om det sistnämnda i det här fallet. Det är svagt av den politiska församlingen. Centerpartiets linje är visserligen att bevara två simhallar, men har ändå försökt stoppa folkomröstningsspektaklet. Heder åt partiet för det.

Möjligen räknar den politiska majoriteten kallt med att Gislavedsalternativet kommer att vinna. Cynikern i mig säger att det blir så, eftersom frågan om placering till syvende och sist är ortspolitisk. Invånarna i södra kommundelen, Refteleborna möjligen undantagna, kommer av "två onda ting" att föredra en simhall i Gislaved framför en halvväggs till Anderstorp – som ligger ännu längre bort.