Annons
Vidare till vn.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Floydprotesternas antirasism övergår i rasism

En ny studie visar hur våldsamma protester i USA gynnar republikanska presidentkandidater. Varför måste högern men inte vänstern ta ansvar för sin svans?

Under tisdagen begravdes George Floyd i Houston, Texas. Få kan vid detta lag ha undgått hur protesterna i spåret av dödandet vid ett polisingripande i Minneapolis vuxit. Först i USA, sedan globalt. I Sverige har demonstrationer mot polisvåld hållits i Malmö, Stockholm och Göteborg.

Men om detta är svaret som humanistiska samhällen erbjuder på frågan om hur vi skapar mer öppna och fria platser övertygar de inte.

I Los Angeles övergick de antirasistiska protesterna i stadsdelen Fairfax, ett judiskt område, i rasism. Synagogor och kosherbutiker vandaliserades och sprejades med antisemitiska budskap. Likadant var ödet för en staty över Raoul Wallenberg, som räddade tusentals judar ur koncentrationsläger.

I Göteborg övergick demonstrationerna i rena upplopp. Stenkastning mot polis och vandalisering av butiker räckte dock inte för att visa omgivningen vägen till ett fredligare samhälle. Även en oskyldig familjs flyttbil attackerades och bohaget slogs sönder. Bilden över sonens teckningar utspridda över gatan ingjuter inte hopp om förändring hos någon.

Det här är inte den enda form av kontraproduktivitet som demonstrationerna medfört. I New York har Floydprotesterna fått stadens borgmästare att lova en nedskärning av budgeten för polismyndigheten. I Minneapolis har stadsfullmäktige gått ännu längre.

Fullmäktige har kommit fram till att en reform av polismyndigheten är omöjlig – förmodligen politiskt snarare än praktiskt – och att den i stället helt kommer avvecklas. Där, liksom i New York, ska pengarna gå till sociala insatser. Det kan vara en förhastad sak.

Coronapandemins ekonomiska krasch har lett till hög arbetslöshet för många småföretagare och butiksägare i hela USA. Även i Sverige har butiker och mindre företag drabbats hårt av krisen. Samtidigt har plundring av affärer brutit ut, bland annat i New York.

Ska politiker titta butiksägare i ögonen och säga att de vill hjälpa dem genom att avskaffa poliser? Ska mindre, eller ingen, polis ge mer säkerhet? Invändningen har varit given: De som förstör har inget med demonstrationerna att göra. Det är ett oärligt försvar.

I Sverige har högljudda debattörer som Hanif Bali (M) eller författaren Jens Ganman länge anklagats för att skapa hat när de tar ton. Argumentet har varit att peka på deras ”svans” i sociala medier, som far iväg i rasism och osakliga påhopp. Varför är högern men inte vänstern ansvarig för sin svans?

Samtidigt finns flera aspekter av kritiken mot protesterna som måste nyanseras. Som den feministiske författaren Roxane Gay formulerat det måste det gemensamt beslutas vad som ska räddas i denna för USA dubbla kris.

Är byggnader viktigare än rättvis behandling av statsmakten och våldsmonopolet? Den som snabbt fördömer demonstrationerna som sådana för att vissa tar till våld säger att hus är som folk. Men social förändring är svårt och tar tid. Ställningstaganden är motsatsen.

Det väcker frågan om vad alla influencers, ministrar – senast jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) (AB, 4/6) – och andra ur kommentariatet tar ställning för när de säger sig göra just det.

Den viktigaste frågan är vad demonstrationerna ska tjäna till, på längre sikt? I en ny studie visar statsvetaren Omar Wasow hur våldsamma protester under perioden 1960 till 1972 leder till större stöd för en republikansk presidentkandidat snarare än en demokratisk.

I kommuner där fredliga protester ägde rum blev det politiska samtalet mer tydligt fokuserat på civila rättigheter. Det gav 2,5 procent fler röster för en demokratisk presidentkandidat, exempelvis Hubert Humphrey i valet 1968.

Samtidigt ökade röstandelen för en republikansk presidentkandidat, som Humphreys motståndare Richard Nixon, med upp till 8 procent i kommuner där våldsamma protester förlöpte.

Sådana, menar Wasow, driver samtalet mot social kontroll vilket passade Nixons lag-och-rättvisa-politik. Protesteffekten var tillräckligt stor för att republikanerna skulle vinna Delaware, Illinois, Missouri, New Jersey och Ohio och därmed Vita Huset.

Förvisso utmanade Nixon en sittande vicepresident vilket skänkte honom förändringens skimmer. Men den som är trött på en destabiliserande president Trump med tunnelseende vad gäller lag och rättvisa bör söka meningsfulla sätt att skapa förändring.

Exempelvis politiskt eller genom civilsamhället. Inte genom att kasta sten på polis, kräva dess avskaffande och plundra butiker.