Jag är inte särskilt bra på att dansa. Jag har svårt att följa, stretar emot och trampar min danspartner på tårna. Det är inget jag är stolt över. Men att inte alltid följa med strömmen behöver inte betyda att man är taktlös, utan kan visa på vilja att gå sin egen väg. Jag säger inte att jag gör det på andra ytor än på dansgolvet, men det är något jag tar med mig in i 2019.

Alla tider har sitt paradigm, och precis som i alla paradigmskiften behövs det modiga röster i dag. Och framför allt olika röster.

Många som gick i skolan i början av 1980-talet fick se filmen The Wave på lektionstid. Det är en film som bygger på en verklig händelse kring en historielärare i Kalifornien som gör ett experiment med sina elever. Han startar en rörelse kallad just The Wave för att visa hur det var möjligt för Hitler och hans nationalsocialister att komma till makten och få så många människor, som i grunden inte sympatiserade med de nazistiska idéerna, med sig. En av få som säger ifrån är studenten Laurie som också är redaktör för skoltidningen. Läraren lyckas, och klär fullkomligt av flera av de studenter som har funnit sin identitet i gruppens suggestiva gemenskap. Ett tveksamt sätt att utnyttja ungdomar på, men budskapet är brutalt och effektivt.

Filmen, och den prisbelönta boken som den bygger på, må upplevas som något daterad i dag och som övertydlig i sin pedagogik, men jag bär ännu med mig den sensmoral den förmedlade. Hur lätt det är att bli del av en massrörelse och hur viktigt det är att någon säger ifrån. Det visste redan H C Andersen när han skrev Kejsarens nya kläder, och det vet vi som har ett 1900-tal med en delvis mycket mörk historia att se tillbaka på.

Annons

Det är ingen slump att det är skoltidningsredaktören som blir den som höjer rösten i The Wave. Journalister har som jobb att ifrågasätta det de hör och analysera det för att kunna förklara vad som sker för sina läsare. Det handlar inte om att filtrera genom ett subjektivt nät av åsikter, som mycket av dagens mediekritik går ut på, utan om att försöka förstå vad som verkligen händer och skildra det. Det har blivit en vardaglig del av kritiken att anse att vi som jobbar med journalistik mörkar fakta för att få världen att framstå som det påstås att vi vill. Som om en hel yrkeskår vore ett kollektiv där alla ville exakt samma sak, hyser samma åsikter och när samma drömmar. Det är förstås vare sig rimligt eller sant, och det blir inte sant för att fler säger det eller för att det sägs fler gånger.

Vårt uppdrag är att granska, informera och berätta – inte att dölja, vilseleda eller fabulera. Vårt uppdrag är också att vara en arena för debatt och opinionsbildning, på ledar- och insändarplats. Det, tillsammans med vår nyhetsjournalistik, erbjuder dig som läsare det du behöver för att kunna forma just dina åsikter. Kunskap, men också ifrågasättande, medhåll och mothugg. För att ge dig mod att säga vad du tycker och stå emot påtryckningar och tänka nya tankar. Det viktiga är inte att du håller med om det som sägs och skrivs, utan att det får dig att tänka själv och våga stå för det.

Den brittiske filosofen Francis Bacon sa redan för 400 år sedan att kunskap är makt, inte för inte en numera tämligen trådsliten klyscha, men kunskap ger också mod. Och vi vill ge dig kunskap så att du får makt över dina egna tankar och åsikter och mod att uttrycka dem. Var du än vill – hemma vid köksbordet, vid kaffeautomaten på jobbet eller på tidningens insändarsidor.

De flesta av oss har ett behov av att passa in socialt, att vara en del av ett sammanhang och känna oss inkluderade. Det ger livet ett värde i sig. Därför höjer vi inte alltid rösten eller säger emot när vi hör något vi inte tycker om. Det är mänskligt och i allra högsta grad begripligt att inte vilja stöta sig med någon. Inte minst i de sociala mediernas tid då varje ryggdunkning, gillning eller hejarop ökar den känslomässiga statusen och ger oss bekräftelse. Ju mer lättbegripliga inlägg jag delar desto fler som gillar, ju fler enkla statements jag gör desto fler som håller med, ju fler gånger jag spelar på känslor snarare än kunskap desto fler som gör tumme upp.

Att vara den som går emot massan eller säger emot en auktoritet är inte så lätt. Det finns en scen i en av årets publiksuccéer på bio, Bohemian Rhapsody, där Freddie Mercury, sångaren i Queen, vill att bandet ska återförenas efter en tid då han har prövat att vara solo. Han berättar för sina gamla polare om hur ett gäng musiker han jobbat med under separationen var hur smidiga som helst, de gjorde precis som han sa. Jättebra - eller? Nej, säger han, där fanns ju ingen som sa emot och fick honom, och musiken, att lyfta. Vi behöver alla lite skoskav och lite gnissel för att bli bättre. Även den bäste.

Vanligtvis är nyårslöften inte något jag håller särskilt högt. Var och en som vill förändra något borde försöka göra det direkt, inte bara för att 31 december övergår i 1 januari. Ett nyårslöfte är under resten av året bara en ursäkt för att skjuta på beslutet att sluta snusa, bli en snällare människa eller gå ned i vikt. Men just i dag är den enda dag på året då det går att lansera ett nyårslöfte utan att det blir ett sätt att undvika själva genomförandet ett tag till.

Alltså låter jag några av årets sista ord få bli att jag lovar att sträva efter att vara lite modigare och våga vara genomtänkt motvalls utan att bli hänsynslös och visa civilkurage när kollektivet skriker högre än individen. Och att dansa in det nya året, kanske i en motvals – utan att trampa någon på tårna.

Gott nytt år!