Karl-Erik fick trycksvärtan i sig tillsammans med modersmjölken. Han föddes 1934. Fyra år efter det att hans far, Karl Vitus, startade Värnamo Nyheter. Karl-Erik tog över rollen som chefredaktör efter sin far och drev tidningen till den såldes, 1981.

Nu har Karl-Erik samlat sina memoarer i en bok, Teckna sitt liv. Där skildras uppväxten i Värnamo, livet som tidningsman och upplevelser som konsthandlare i Paris, med mera.

Under Karl-Eriks uppväxt rasade världskriget ute i Europa. Men det färgade inte livet i Värnamo på något påtagligt sätt.

– Värnamo var en riktig idyll, säger Karl-Erik.

Du ger en bild av att det var en avspänd stämning i stan. Att man inte var imponerad av överheter och liknande?

– Så upplevde jag Värnamo. Ingen var förmer. Det fanns ingen direkt societet eller så.

Valde sin egen väg

Värnamo var en ung och expansiv stad under Karl-Eriks uppväxt. Här fanns svängrum för entreprenörer som ville starta företag och få dem att växa. Karl-Eriks egen far är själv ett sådant exempel. I boken får vi ett ömsint och personligt porträtt av fadern.

Karl-Eriks far Karl Vitus (som blev mest känd under signaturen Kåve) var en self made man. Han föddes som bondson i Svenarum och den enda formella utbildning han fick var sex år i varannandagsskola. Men det hindrade honom inte från att välja redaktörsbanan. Hans krönika, skriven på drängkammaren i Slätteryd, om den nya tid som stundade efter världskrigets förödande inverkan, togs in i Jönköpings-Posten nyårsafton 1918 som första artikel på ledarsidan.

Han blev tidigt erbjuden fast tjänst som journalist på Jönköpings-Posten, men valde istället att flytta till Värnamo och först ta hand om redaktörsskapet på Wernamo-Bladet och sedan starta den egna tidningen Värnamo Nyheter.

För den lokalhistoriskt intresserade finns det riktiga guldkorn i Karl–Eriks berättelse. En lokaltidning på den tiden var i mångt och mycket en motor i samhällsutvecklingen. Dessutom fick Värnamo Nyheter en sällsam resa i det att från början vara en underdog. Hallpressenägda Värnamo Tidningen var den stora tidningen, med mycket större resurser. Men VN under Kåves ledning kom ikapp upplagemässigt under 40-talet och drog sedan ifrån och blev helt dominerande.

Annons

I boken får vi följa hela den resan och får en inblick i tidningsmakeriets speciella konstart. Under Karl-Eriks tid som chefredaktör och vd fortsatte tidningen att växa. När den var som allra störst var 90 procent av hushållen i Värnamo spridningsområde prenumeranter. Det gjorde Värnamo Nyheter till en av de starkaste lokaltidningarna i landet.

Politiskt fri

Karl-Erik avslöjar i boken att han med åren har förändrat sin ideologiska syn mer åt ”det håll där hjärtat sitter”.

– Ja, det kan jag gott säga. Efter allt man sett genom åren har man fått ett annat rättvisepatos.

Men under åren som tidningsman var det viktigt att vara ”politiskt fri”, som var (och är) VN:s officiella inriktning?

– Ja, det var mycket viktigt. Mitt mål var att de borgerliga skulle tycka att VN var en socialdemokratisk tidning och att socialdemokraterna skulle tycka att den var borgerlig. Då hade jag lyckats.

Passion för konst

I boken får vi också följa utvecklingen av Karl-Eriks stora passion för konst. Från ungdomen och genom hela livet. Medan han bodde i Värnamo startade han tillsammans med sin syster Sonja, konstgalleriet Liljan. Konstintresset var också en av anledningarna till att han ville sälja tidningen.

Efter försäljningen bytte Karl-Erik och hans hustru Berit idyllen i Värnamo mot storstadslivet i Paris. Där kunde konstintresset blomma ut ordentligt. I boken skildras möten med intressanta konstnärer och man får också en inblick i den smått galna konstboomen som varade under 1980-talet. Karl-Erik befann sig mitt i stormens öga under den perioden, i Paris, med en massa kontakter både i konstvärlden och företagarvärlden. Det var ett naturligt steg för honom att börja med konsthandel och att förmedla verk från svenska konstnärer i Paris till investeringsintresserade svenska affärsmän.

”Det kliar i fingrarna”

Karl-Erik berättar också om sitt intresse för resande och skildrar familjelivet. Det är en omfångsrik bok, som förstås hade kunnat bli ännu mer omfångsrik.

– Det värsta är att jag i efterhand har kommit på saker som jag missat att ta med i boken. Det får glömskan ta hand om. Jag skriver nog inte en till, det tror jag inte.

Men du har ju en påtaglig spänst i språket fortfarande. Har du andra skrivprojekt på gång?

– Jag har länge funderat på att skriva en roman och har en story som är aktuell och allmänmänsklig. Det kliar i fingrarna. Men det är närgånget och kanske alltför brännbart. Därför har jag inte bestämt mig än. Vi får se hur det blir med det.