Jag vill inleda med att uttrycka min glädje över att Carl Cunningham uppskattar och faktiskt rekommenderar utställningen "We Have A Dream". Utan någon organisation i ryggen och beväpnade endast med en enkel kamera och en hotmail-adress har initiativtagarna Albert Wiking och Oscar Edlund i över ett decennium samlat röster från världens alla hörn, med hopp om att inspirera människor att gå mot strömmen och stå upp för sina värderingar. Tillsammans har de sammanställt en fantastisk samling unika porträtt och möten med respektive individs personliga förhållningssätt till de livsbetingelser som format just deras liv. Utställningen har pågått sedan 14 oktober och går att se till och med 14 januari.

Emellertid menar Cunningham att länsmuseet har gått för långt via den annonsering som representeras av en bildvepa på museets fasad. Bilden är ett porträtt av artisten Zara Larsson där hon okommenterat visar ”fingret”. Han menar att det är en direkt olämplig bild och att den kliver över gränsen för vad som bör visas i det offentliga rummet. Vår bedömning är att det är uppenbart att bilden befinner sig i ett sammanhang, där det tydligt framkommer titel och datum för utställningsperioden, samt att den är placerad på en plats där museet sedan årtionden exponerat delar av sin utställningsrepertoar.

Bildens karaktär kan uppfattas som påstridig men har enligt vår mening flera tolkningsperspektiv. Tecken är alltid en fråga om tolkning som formar betydelsen utifrån det sammanhang det exponeras i. Visst har ”fingret” sitt ursprung i en obscen gest, men tecknet har också omformats över tid till det mer idag alldagliga ”dra åt helvete”, ”lägg av”, ”jag tar inte skit”, etc.

Annons

I just detta sammanhang använder Zara Larsson denna gest då hon gör aktivt motstånd mot de, i hennes mening, avskyvärda patriarkala strukturer som under lång tid förtryckt och nedvärderat kvinnor. I porträttet gör hon det med ett motståndets aggressivitet som tar gestalt i denna handens metaforiska fingerkombination. Vi menar att det är en bild som utmanar just den tystnadskultur som ligger till grund för höstens #metoo-upprop. För oss signalerar hon mod – att hon inte vill ta skit! Detta är givetvis en tolkningsfråga, där ingen av oss har rätt eller fel, men bilden fyller sitt syfte. Den får oss att tala om mod, medmänsklighet och mänskliga rättigheter och det är precis det som utställningen handlar om och vill bidra till.

Nu är det ju så att Cunningham inte direkt har något emot bilden i sig, utan markerar att det enligt honom är olämpligt att den finns på denna plats okommenterad, vilket leder resonemanget in på en komplex fråga. Det offentliga rummet. Vem avgör vad som får visas och vem får komma till uttryck där? Historiskt sett lever vi i den mest bildtäta tiden som mänskligheten upplevt. Bilder sköljs över oss i alla möjliga sammanhang. Det offentliga rummets ytor tas i besittning av olika aktörer. Konsumtionens, reklamens, informationens och den omfångsrika gruppen av alla de som av ett eller annat skäl vill synas.

Personligen menar jag att det bästa sättet att skydda våra ungdomar mot bildens budskap i vårt offentliga rum är genom att utveckla deras förmåga att läsa, kritiskt granska och förstå bilder. Varför just ett ämne som bildförståelse borde vara en självklarhet av skolans kunskapsämnen. Jag menar då inte endast ur det bildestetiska perspektivet utan också, och kanske än mer, ur det bildsematiska perspektivet. Vad förmedlar bilder för mening? Här menar jag att Cunninghams engagemang som 1:e vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden Jönköping kommer väl till pass. Att verka för implementering av ett utvecklat bildämnesområde är det säkraste sättet att sammanlänka etik och bruket av bilden i vår samtid.

Jag menar att det är viktigt att säkerställa att kommunens skolor får resurser för att låta eleverna möta bildkunskap i dess mångfald.

Inom ramen för museets pedagogiska program har tusentals elever fått chansen ta del av tanken bakom Zara Larssons gest. "We Have A Dream" har varit del i flera av länets kommuners skapandeskola aktiviteter där bilden och dess betydelse i relation till normer och mänskliga rättigheter reflekterats. Jönköpings läns museum kommer fortsatt vara en institution som tar ansvar för en fördjupande kunskapsbildning kring både det historiska som samtidorienterade perspektivet. Perspektiv där bilden, bruket av mellanmänsklig kommunikation, och tecken och språk är en del av begreppet kulturarv och våra nutida livsvillkor.

Trösten för dagen kanske kan vara att Zara Larson bilden snart försvinner då utställningen snart upphör. Men jag kan tyvärr inte lova att museets fasad därmed för alltid kommer vara befriad från det som kan verka som både provocerande och närgångna bilder.

Sergei Muchin

Museichef, Jönköpings läns museum