Det är viktigt att känna till sin historia. Tillvaron blir annars lätt rotlös och perspektivet försvinner. Och det är säkert inte helt lätt för yngre Vaggerydsbor att föreställa sig vad som utspelade sig i samhället under några höstmånader för över 60 år sedan.

Fakta: Waggeryds startelva

Laget som Waggeryds IK mönstrade hösten 1956: Sigvard Magnusson, Arne Sandberg, Lars Englund..

Fakta: Waggeryds startelva

Laget som Waggeryds IK mönstrade hösten 1956: Sigvard Magnusson, Arne Sandberg, Lars Englund, Erik Hedman, Lennart Nilsson, Kjell Åberg, Göran Lindblad, Per–Axel Andersson, Rolf Flodin, Sven Eliasson, Billy Eriksson.

Waggeryds IK hade fått fram en gyllene generation spelare och 1955 tog laget steget upp i näst högsta serien. Redan på 1940–talet hade WIK spelat två säsonger i andradivisionen men gjorde nu ordentliga avtryck på den här nivån.

2017 är våren sen i trakterna kring Vaggeryd. Per–Axel Andersson, Waggeryds legendariske högerinner, tar emot på trappan utanför det vitmålade huset en kylslagen aprileftermiddag.

Arne "Sotarn" Sandberg, ytterbacken som aldrig fick de stora rubrikerna, är den som visar vägen längs de små grusvägarna på landsbygden mellan Vaggeryd och Skillingaryd.

– Jag cyklade hit som barn, men det var många år sedan jag var hemma hos Per–Axel nu, berättar "Sotarn" Sandberg samtidigt som bilen rullar in på gårdsplanen.

Per–Axel Andersson och Arne "Sotarn" Sandberg spelade i det Waggeryd som 1956 charmade Fotbollssverige. Sven "Gliet" Eliasson, Göran Lindblad och Lennart "Jöns" Nilsson tog plats i den svenska startelvan mot Danmark på Råsunda. Egentligen en otrolig händelse. Waggeryd spelade ju inte ens i högsta serien.

Vaggerydspojken "Gliet", som gick bort 1994 och har en gata uppkallad efter sig i Vaggeryd, var den stora stjärnan hemma på Idrottsplatsen. "Jöns" kom från Byarum och var bara 55 år gammal när han avled 1985.

– Göran Lindblad kom till oss i slutet av juli 1956. Vrigstad hade lagt ner sitt lag. Det tog två och en halv månad sedan var han med i landslaget. Det är som en saga och här kan vi verkligen prata om en historia som hämtad ur Rekordmagasinet, säger Arne "Sotarn" Sandberg, samtidigt som Per–Axel Andersson häller upp kaffet.

Historien om 1950–talets Waggeryds IK är på många sätt helt makalös. Runt 10 000 personer såg hemmamatchen och seriefinalen mot Örgryte en eftermiddag i oktober 1956. Veckan innan hade WIK gjort 4–0 på Örgryte i Göteborg inför 25 000 åskådare. Fotbollsfebern hade nått kokpunkten i Vaggeryd.

Några månader tidigare hade Waggeryds IK varit i Norrland under 19 dagar och spelat sex vänskapsmatcher. WIK–spelarna hade med sina respektive och platser som Gimonäs, Överkalix och Kiruna besöktes.

Annons

– Det var resan till Norrland som la grunden för höstens framgångar. Vi svetsade ihop laget ordentligt under de där dagarna, minns Arne "Sotarn" Sandberg.

– Den ena busslasten efter den andra landade uppe på Idrottsplatsen hösten 1956. Stämningen var fantastisk i Vaggeryd under den här tiden. I själva verket var det en bra bit över 10 000 som såg matchen mot Örgryte, förklarar Per–Axel Andersson.

Röster höjdes också om att Waggeryd borde få med hela sin innertrio (Sven "Gliet" Eliasson, Göran Lindblad och Per–Axel Andersson) i landslaget.

– Per–Axel borde kommit med i landslaget till matchen mot Danmark. I stället för Malmö FF:s Henry Thillberg, tycker Arne "Sotarn" Sandberg.

– Vi tre var så samspelta, snabba i både fötter och tanke, påpekar Per–Axel Andersson.

Waggerydsspelarnas framfart gick heller inte obemärkt förbi och spelarna var ett hett villebråd för andra klubbar.

– Motala och Åtvidaberg var intresserade. Jag satt och åt middag tillsammans med Gunnar Ericsson på Facit i Åtvidaberg. Men jag hade aldrig en tanke på att lämna Waggeryd. Jag ville bara hem. Jag var ju van att hjälpa "Gliet" med traktorn på dagarna, berättar 86–årige Per–Axel Andersson, och fortsätter:

– Vi hade inte någon känsla av att vi var några stjärnor hemma i Vaggeryd. Men en viss stolthet kände man kanske.

Andersson var även allsvensk bandyspelare. Waggeryd spelade i högsta bandyserien vintrarna 1942 och 1964.

– Vi höll oss kvar i näst högsta serien i fotboll fram till 1960, i fem säsonger. Det var bra av ett så pass litet samhälle som Vaggeryd, tycker Arne "Sotarn" Sandberg, som är 83 år i sommar.

På den här tiden spelades säsongen höst/vår. Waggeryd tappade lite under våren och slutade på en tredjeplats i division 2 västra 1956/1957. Örgryte vann serien och fick kvala till allsvenskan.

Om tre år fyller Waggeryds IK 100 år. Historien om vad som hände i Vaggeryds köping under hösten 1956 kommer att överleva även framtida generationer. Ljuset över det här Waggerydslaget har ännu inte slocknat trots att många år har förflutit.