Så röstade riksdagen på tisdagsförmiddagen bort Stefan Löfven som statsminister. Det var väntat, och välkommet, och genomfördes så snart som det bara var möjligt efter måndagens upprop och val av ny talman.

Löfven borde dock ha avgått självmant, helst redan på valnatten, när det stod klart att Socialdemokraterna hade gjort sitt sämsta val på över ett sekel. Hans sätt att klamra sig fast vid makten har försenat en kommande regeringsbildning, och har dessutom retat upp Alliansen. Löfvens utsträckta händer över blockgränsen, och hans löfte om att S inte alls ser sig som de fornstora dagarnas 50-procentsparti, är svåra att ta på allvar när kroppsspråket inte följer de verbala löftena.

Statsministern var visserligen beredd på omröstningen, som numera är obligatorisk, men använder den som en bricka i det politiska spelet. Se, så dumma de är som röstar bort mig! är budskapet han vill förmedla. Samtidigt ger det honom ett verktyg att använda under försöken att snickra ihop en ny regering. Sveket från höger rättfärdigar enligt den logiken hans inställning att inte stödja en M-ledd Alliansregering, som då kan behöva stöd från SD. Och det lär inte hända så länge C och L håller fast vid sina löften att inte sitta i en regering som har aktivt stöd av just SD.

Det ska visserligen poängteras att Socialdemokraterna med sina dryga 28 procent är riksdagens största parti. Och med sina 144 mandat mot Alliansens 143 är de rödgröna – Vänsterpartiet inräknat – större än Alliansen. Det är därför inte osannolikt att Stefan Löfven kommer att få frågan av talmannen Andreas Norlén (M) att försöka bilda en ny regering.

Annons

Men vi får heller inte glömma att en majoritet av väljarna har röstat på icke-socialistiska partier. De flesta tror alltså inte på en modell som bygger på kollektivet framför individen.

På torsdag inleder talmannen sina sonderingar. Faktum kvarstår: om alla partier håller sina löften får inte Sverige någon ny regering. Positionerna är fortsatt låsta, och motsättningarna ser inte ut att lätta.

Splittringen sker på två fronter: dels inom Alliansen i form av konservativa kontra liberaler som är oense om synen på SD, dels mellan Alliansen och de rödgröna där ingen vill stödja motparten.

Ett helt land följer med spänning kampen mellan ideologi och pragmatism.

Val