Minns du din högstadietid? Minns du myllret i korridoren utanför klassrummet innan lektionen skulle börja? Precis som hos människor i alla åldrar bildar högstadieelever grupperingar utifrån intressen, identifikation och personkemi. För enkelhets skull kan vi här kalla dessa grupperingar gäng.

Sannolikheten är stor att det även i din högstadieskola fanns en hierarkisk rangordning mellan gängen. Där fanns de tuffaste, kaxigaste med hög status, och där fanns några som strävade mot denna åtråvärda placering. Sedan fanns en skock i mellanskiktet, och längst ner befann sig konstellationer och personer som benämndes som ”töntarna”.

Uppdelningen är universell, och går att applicera i många sammanhang. Vi återkommer till det, men låt oss först stanna till vid tonårstidens skolkorridor. Där umgås somliga gäng med varandra, andra har mindre gemensamt men lever ändå sida vid sida genom denna känsliga tonårstid. Ibland uppstår konflikter. Det kan till exempel handla om att man inte är överens om vilka som ska bjudas in till helgens föräldrafria fest. Vi kan väl tänka oss att fyra av skolans gäng, de som går i klass 8 C, M, L och KD – och som vanligtvis brukar hänga tillsammans – plötsligt blir osams. Två av gängen vill inte bjuda in skolans mobbare, och om dessa trots allt bjuds in kommer inte de här två gängen att närvara. Beskedet får de övriga två gängen att reagera med en av de klassiska härskarteknikerna: förlöjligande. Plötsligt gör de allt för att fösa de tidigare kompisarna mot tönt-kategorin. Tänk så larvigt att avstå från en fest bara för att det kommer att finnas jämnåriga med andra värderingar där! Här gäller det att tala om för hela skolan vilka de verkliga glädjedödarna är.

Annons

En hätsk ordväxling mellan de båda lägren bryter ut. Ingen vinner.

Det blir ingen fest till helgen. I stället ökar klyftan och polariseringen. Stämningen på rasterna kommer att vara tryckt under lång tid framöver.

Tyvärr sker motsvarande händelseförlopp just nu i politiken. Allianspartiernas ledare riktar ovanligt stark kritik mot varandra. Ännu skarpare ord uttalas av opinionsbildare från framför allt den konservativa sidan, men även en del personer som kallar sig liberaler verkar plötsligt tycka att det är helt i sin ordning att bygga en regering på stöd från ett parti som vill plocka isär den liberala samhällsordning som den fria världen bygger på. Och kommentarstrådarna i sociala medier är oftast inte lämpliga att ens citera.

Tid för eftertanke prioriteras inte i tävlingen ”mest höger vinner”. Snarare ses viljan att till varje pris krysta fram en Alliansregering som det enda rimliga.

Tuffa gänget har talat.

Inställningen finns trots att Sverigedemokraterna kommer att sälja sina ja-röster dyrt. Den som hävdar motsatsen är antingen naiv eller oärlig. Det finns en rad skäl att utgå från att partiet kommer att kräva inflytande för att inte sänka en regering bestående av två eller fler Allianspartier. Det starkaste skälet är att partiledningen själv uppger att det förhåller sig just så. Enligt gruppledaren Mattias Karlsson är kravet på lägre invandring inte förhandlingsbart (detta alltså trots att Sverige i dag ligger på EU:s miniminivå), och när Jimmie Åkesson inför onsdagens statsministeromröstning kommenterade en eventuell M-KD-regering ansåg han att det fanns ”goda skäl att tro att vi skulle få betydande inflytande över en sådan regering”.

I sociala medier har det blivit en sport att häckla och håna Centerpartiet och Liberalerna. Jan Björklund (L) var noga med att inte lägga skulden på vare sig konservativa partiledare eller riksdagsledamöter, men beskrev att han under sin tid i politiken inte har varit med om något som liknar den nuvarande hat- och hotkampanjen från högerns ”svans”.

Det säger tyvärr en hel del om tonläget inom svensk borgerlighet. För det är inte bara frustrerade konservativa och förirrade liberaler som skyller Ulf Kristerssons nederlag på de två liberala partierna. Även rutinerade debattörer försöker måla upp Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) som svikarna som spräcker Alliansen.

Här har diskussionerna dessvärre fastnat i ett klassiskt dödläge enligt principen ”det var faktiskt de som började!”. Ulf Kristersson lovade före valet att köra ända in i kaklet för att få till en Alliansregering, samtidigt som han uppgav att det inte skulle ske med hjälp av SD så länge himlen inte föll ner.

Centern och Liberalerna lovade å sin sida att rösta bort Stefan Löfven (S), att inte ge SD något inflytande samt att kämpa för en Alliansregering ledd av Ulf Kristersson. Det första löftet var snabbt avklarat. Det andra löftet, att inte ge makt åt SD, upprepades under valrörelsen med en sådan övertygelse att ingen kunde tvivla. Och angående det sista löftet: C och L har gjort allt de kan för att bilda en Alliansregering, men utan att ge avkall på sin försäkran att hålla Jimmie Åkesson utanför maktens centrum.

Att riksdagens liberala partier på onsdagen röstade nej till en M-KD-regering var därför både väntat och välkommet, oavsett hur gärna de vill driva Allianspolitik.

En konsekvens blir dock att regeringsbildningen drar ut på tiden. På torsdagen väntar en ny talmansrunda följd av antingen en ny sonderingsperson eller en ny statsministeromröstning.

Det ska dock poängteras att det inte går någon nöd på Sverige: landet kan styras ett tag med hjälp av övergångsregeringen. Men med tanke på hur debattklimatet har utvecklat sig brådskar det att hitta en lösning. Det kommer inte att bli något partis förstahandsval, knappast heller vad de ser som det näst bästa alternativet.

Innan det sker väntar sannolikt fler dagar och veckor av diskussioner inspirerade av skyttegravskrig. Konservativa kommer att skylla Alliansens död på liberaler, och i kommentarsfälten kommer liberaler även fortsättningsvis att påstås vara socialister.

Det är sorgligt, men det verkar finnas ett behov att förklara: Det går utmärkt att vara borgerlig utan att tolerera en konservativ minoritetsregering som stödjer sig på ett populistiskt, nationalistiskt parti.

Debattlägets allvar blev tydligt i måndags när Moderaterna skickade fram tungviktaren Carl Bildt i Aktuellt (SVT 12/11), han som gjorde slarvsylta av Jimmie Åkesson (SD) under en av valrörelsens tv-dueller, och som kan ge den mest erfarne programledare fjärilar i magen. Under måndagens framträdande sade han att ”politik är att vilja, och politik är att våga”. Det har han rätt i, även om han använde uttrycket för att försvara Ulf Kristerssons försök att bilda regering.

Moderaterna kallar sig ett liberal-konservativt parti, men frågan är om det inte är dags att stryka den första delen.

Om Sverige långsiktigt ska kunna uppleva någon borgerlig politik för frihet, företagande och framtidstro – då måste vi utgå från den liberala samhällsordning som alla demokratiska partier hittills har ställt sig bakom.

C och L har visat att de vill leva i en liberal demokrati och att de vågar stå upp för detta ideal. Tänk om fler hade samma övertygelse och mod.

Relaterat: Kajsa Kettil: En majoritet vill se en icke-socialistisk regering
Relaterat: Kajsa Kettil: Ett godkänt andrahandsval
Relaterat: Kajsa Kettil: Nilssons och Gersons snabba nej förpliktigar
Relaterat: Kajsa Kettil: Ett välkommet nederlag för ful-nationalismen