Det är måndag. Jag ska strax iväg på en podcastinspelning och sitter på balkongen för att gå igenom mina anteckningar. Podcasten ”Superältarna”, som jag driver tillsammans med författarkollegan Jenny Jägerfeld, tar upp ett ämne varje gång. Idag ska vi snacka Förändringar.

På tal om förändringar. Fenomenet podcast är en relativt ny radioform som växt rejält de senaste åren och fortfarande växer. Konkurrensen är enorm. Vem som helst kan starta en podcast så länge du har en mick och något typ av klipp-program.

Jag älskar att leva i en tid när detta fenomen finns. Jag går nämligen alltid runt med lurar men lyssnar aldrig på musik.

I mina öron rullar ständigt orden från just en podcast, jag har lyssnat på alla avsnitt av exempelvis Alex & Sigge, Hannah och Amanda, Värvet. Dessutom hjälper P3 dokumentär till att fylla i mina enorma allmänbildningsluckor med historiska och nutida händelser. ”Hedersmordet på Pela”, ”Militärligan”, ”Tobleroneaffären” är bara några av favoriterna som jag lyssnar på om och om igen, och ibland, faktiskt somnar till.

Precis som när jag var liten och vaggades till sömns av Tomas Bolmes gestaltning av Tintin. Som en snuttefilt.

På tal om förändringar, del två. Tv-serier är ytterligare ett fenomen som fått ett enormt uppsving det senaste seklet och streamingtjänster som Netflix eller HBO verkar ha blivit obligatoriskt i varje hem.

Allt detta har alltså skett i en snabbmatskultur som anklagats­ för att vilja ha omedelbar tillfredställelse och sakna tålamodet att sitta med något för länge. Med podcaster och serier gäller helt nya regler.

Du väntar lojalt på nästa avsnitt, till och med nästa säsong, och jublar när nästa är tillgängligt.

Annons

Det verkar som att podcasten, precis som tv-serier, fyller ett behov av något i en värld som rusar så snabbt. Kan det vara kontinuitet? Avsaknaden av avslut, det kommer ju fler? En känsla av sällskap?

Lyssnar du på en podcast tillräckligt länge eller ser en serie där karaktärerna hinner visa alla lager uppstår en känsla av att man känner dem man följer. De blir ens vänner. Dessutom vet du vet ungefär vad du får.

Du har lärt dig formen och slipper alltför många överraskningar.

När jag skriver är varje ord handplockat, noggrant vägt på våg, inte ett kommatecken får sättas fel. När jag pratar i en podcast är detta inte möjligt.

Det finns något ocensurerat i den miljön som jag verkligen uppskattar och som faktiskt får mig att upptäcka nya saker om mig själv, mitt liv och hur jag fungerar.

Kanske för att samtalet får ta tid? Kanske för att formen ursäktar om det blir lite fel?

Även om man kan klippa försöker vi så gott det går att spela in live-on-tape som det så fint heter, det vill säga, klippa så lite som möjligt. Ett par skrattattacker har slopats, men annars ångar vi på.

Det är stunden där och då som ska fångas.

Eftersom det i min podcast, till skillnad från när jag skriver, finns ytterligare en person att serva mot. De medhavda anteckningarna kan snabbt omvandlas och sluta i en diskussion som ingen av oss planerat. Till skillnad från de skrivna orden som prydligt vandrar längs textens rader flyger de talade helt fritt.

Även om programmet har en genomtänkt struktur sker allt ändå liksom utan koppel, i nuet. Vi kastar oss ut.

Vi klär av oss på ett helt annat sätt än när vi skriver, för i litteraturen råder en fiktion vi gömmer oss bakom, det är inte våra röster. Inte ens när vi blir intervjuade är det helt och hållet vi, det blir en roll.

I podcasten slipper vi dessutom recensioner. Det är en enorm frihet i det.

För om något avsnitt blir mindre bra, gör det ingenting, lyssnarna förlåter förhoppningsvis och ger oss en ny chans nästa gång.

Snabbmatskulturen har alltså bytts ut till en långkoks-kultur. Det enda långkok jag faktiskt förstår poängen med, och, bäst av allt, klarar av att göra själv.