Natten innan vi träffas spenderade Helena i ett trapphus, en busskur, och för att hålla värmen, på morgonbussen.

– Jag satt i busskuren under natten och det var kallt. Sedan på morgonen kom en buss och jag hade lite pengar så jag tog bussen och åkte till Smålandsstenar fram och tillbaka för att jag skulle få lite värme och samtidigt sitta och slumra lite, säger kvinnan i 70-årsåldern som vill vara anonym och vi väljer att kalla för Helena.

Det har inte alltid varit så. Helena berättar att hon har ett yrkesliv bakom sig där hon bland annat arbetat inom tillverkningsindustrin. Det var först i pensionsåldern som omständigheter gjorde att hon blev bostadslös.

Vräkt från lägenheten

När hennes vuxna dotters vänskapskrets hälsade på dottern, som då bodde med Helena, blev det stundtals stökigt. Det gick så långt att Helena blev vräkt förra våren. Hon flyttade till en annan ort och hyrde en lägenhet i andra hand men var snart tvungen att flytta igen på grund av att den ordinarie hyresgästen kom tillbaka.

Sedan i höstas är hon bostadslös och har sovit hos en vän. När hon vände sig till socialtjänsten i Gnosjö fick hon i april bo på ett vandrarhem. Det varade dock inte längre än några dagar. Helena säger att det berodde på ett missförstånd, att personalen trodde att hon hade gäster medan hon säger att det var en kvinna som hjälpte henne att flytta dit hennes personliga tillhörigheter och uppehöll sig i rummet en stund.

Ingen hjälp

– Sedan dess har jag flaxat mig fram och tillbaka hos olika människor som jag känner och hos vissa fått betala för att bo hos dem, säger Helena och berättar att hon har fått veta att socialtjänsten skulle hjälpa henne med en lägenhet men att det inte har blivit av.

– Om det skulle hända att jag får en lägenhet så skulle jag inte släppa in någon som skapar problem.

Helena berättar att hon lever på cirka 6 000 kronor i månaden och att hon inte kan få bostadstillägg utan en egen bostad. Hon får hjälp av kommunens budget- skuldrådgivare med att gå igenom ekonomin.

"Jag behöver inte mycket"

– Jag hoppas att socialen hjälper mig så att jag har någonstans att bo men det verkar inte finnas någon brådska från deras håll, säger hon och berättar att tanken på att vara pensionär och bostadslös alltid har känts som något som aldrig skulle kunna hända.

Ett eget hem betyder för henne ett ställe att komma hem till och känna sig trygg i.

– Det är det här med att ha sitt eget hem så att man kan tvätta sig och vara sig själv. Det är faktiskt en trygghet att ha sitt eget. Jag behöver inte mycket mer än en lägenhet med en säng, bord och stolar. Och så en tv, det är sällskap, det har jag alltid haft. Sedan är jag nöjd.