Stämningen är laddad på presskonferensen. Johan Gustafsson börjar med att tacka alla kända och okända som gett stöd till hans familj under fångenskapen.

Han hade oroat sig för hur familjen skulle agera när han blivit tillfångatagen och man krävde en lösesumma.

– När jag var fången var min största rädsla att min familj skulle få gå från hus och hem eller göra en riskabel resa till området.

Han hade aldrig väntat att Sverige skulle kämpa för att få honom fri utan menade att han såg det som sin egen uppgift att försöka klara sig ur den hemska fångenskapen.

– Jag ville inte heller att någon skulle betala.

Han sa till sina fångvaktare att han ville konvertera till Islam och började att be och äta tillsammans med gruppen som höll honom fången. Det gjorde också att han fick det lite bättre.

– Jag fick gå runt fritt i lägret.

Han berättar att han och medfångarna flyttades runt hela tiden. Max en månad stannade de på varje plats och varje gång fick han börja med att bygga sig en egen koja till skydd för den obarmhärtiga solen och heta vindar.

- Jag blev bra på att bygga kojor.

Varje månad byttes fångvaktargruppen till nya personer. Men han lärde ändå känna vissa av dem som återkom.

– Många var fattiga pojkar från öknen, analfabeter. Det blev en vardag. Jag försökte att hålla mig sysselsatt. Man lärde sig hantera faror med väder, sjukdom och farliga djur.

Ett flyktförsök gjorde han och vandrade rakt ut i öknen. Trots friheten och glädjen insåg han samtidigt att det var farligt.

– Där fanns ingenting. Inga spår eller vägar. När jag blev upplockad kände jag både skräck och lättnad.

Skräcken var att bli straffad och skadad av fångvaktarna.

– Men så blev det inte.

Han vet inte varför. Om det kanske hade att göra med att de upplevde honom som troende muslim eller om läget i landet var så farligt och orolig att de helt enkelt hade fullt upp med egna problem.

Via en radio fick han information om statskupp och inbördeskriget och terrorgruppen som höll honom fången led förluster.

– Vi såg stridsplan flyga över oss varje dag.

Den första tiden var värst. Upplevelsen från tillfångatagandet och chocken satt i länge. Han var fastkedjad och de tre fångarna behandlades iskallt och oberäkneligt av fångvaktarna.

- Vi blev blåslagna av transporten på lastbilsflaket genom öknen.

Frisläppandet efter nästan sex år kom plötsligt och oväntat.

Han fördes ensam med en chaufför från lägret. Flyttades till ett nytt fordon och vid en plats hörde han plötslig en svensk röst.

– Är du Johan?

Han svarade ja och gruppen presenterade sig som svenska poliser.

Poliserna skyddade honom hela hemresan som en sorts mänsklig mur ända fram till rummet på Arlanda där familjen väntade.

– De skrek och hoppade.

Johan Gustafsson blir tårögd igen och alla närvarande på presskonferensen ser tagna ut.

Glädjen och lättnaden går inte att beskriva.

- Det känns fortfarande likadant varje gång någon säger välkommen hem.