Den 17 september 1944 gräver bibliotekarien Herman Kruk en grav. I den placerar han varsamt sina dagböcker. I sitt sista dagboksinlägg skriver han ”Jag begraver manuskripten, i Lagedi, i en barack mitt emot vakthuset. Sex personer är närvarande vid begravningen”. Befrielsen är så nära att de kan känna det. Röda armén närmar sig. Kan de höra kanonerna vid fronten?

Men Herman Kruk misstänker att han och de 2 000 andra fångarna i det estniska koncentrationslägret Lagedi inte lever så länge. Det måste vara en fruktansvärd insikt. Så nära, men ändå så långt borta.

Det är därför han begraver det värdefullaste han har, dagböckerna. I mer än tre år har han nedtecknat allt han sett, upplevt – maniskt. Ända sedan sommardagen 1941 då tyskarna invaderat Vilnius. Massakern hade börjat nästan direkt; barn, gamla, svaga greps och kidnappades, släpades till sandgropar utanför staden och sköts i små grupper.

Trots hopplösheten och hjälplösheten lyckas Herman Kruk och andra intellektuella i Vilnius ghetto upprätta något som i varje fall liknar ett samhällsliv. Kruk tar själv ledning för biblioteket, inhyst i ett rött stenhus som står där än idag.

Med minutiös noggrannhet dokumenterar Kruk hur många böcker som lånas ut och vad människor läser. I sin dagbok skriver han ”Trots all smärta, alla bekymmer och trots de svåra omständigheterna i ghettot så pulserar ett hjärta av kultur här”. Över 100 000 böcker lånas ut, för fångarna i ghettot ger läsandet både tröst och hopp, som 15-årige Yitzhak Rudashevski skriver i sin dagbok: ”Att läsa böcker är ghettots största nöje. Böcker ger oss frihet; böcker förbinder oss med världen.”

Annons

Men för Herman Kruk handlar litteraturen inte bara om verklighetsflykt, den är ett vittne. På biblioteket börjar man i hemlighet att dokumentera folkmordet medan det sker – genom att skriva ner ögonvittnesskildringar och spara nazisternas direktiv. En grupp författare påbörjar arbetet med att nedteckna ”ghettots historia”.

För Kruk och andra intellektuella blir pennan ett vapen, ett sätt att göra motstånd genom att skriva om det brott som nazisterna vill dölja för världen. Att minnas blev viktigare än något annat.

Litteratur är roligt, det är underhållning och verklighetsflykt. Det är allt detta, men det kan också vara på liv och död. Ord kan förändra världen, eftersom det är just genom ord som vi förstår den.

Idag lever vi i en värld där vårt problem inte är att finna orden, utan att hitta bland dem – att försöka sålla ut vad som är viktigt, vad som är sant. Vi begravs i ett överflöd. Men kampen om ordet och dess makt är detsamma. Dagens debatt om ”alternativa fakta” handlar i grunden om detta. Den som kontrollerar ordet, kontrollerar vår bild av verkligheten.

Flyktingkatastrofen har inte minskat för att människor slutat fly, utan för att vi till stor del har slutat skriva om den. Det är ofta tystnaden som mördar. I senaste avsnittet av P3 Dokumentär skildras folkmordet i Rwanda. Att det kunde ske berodde till stor del på att ingen brydde sig om vad som hände i ett litet land i Afrika som få kunde placera på kartan. Medier tyckte det var mer intressant med valet i Sydafrika än ett inbördeskrig i Rwanda. I Sydafrika fanns då 2500 utländska journalister, i Rwanda bara 15 reportrar.

På SmåLit vill vi lyfta ordet om den flyktingkatastrof som ännu pågår. Kom och lyssna på författare som David Mohseni, Zulmir Becevic och Ania Monahof som alla skildrat sin flykt. De hjälper oss att förstå. Deras ord är ett vittne, därför så viktiga att lyssna till.

Hur gick det då för Herman Kruk? Dagen efter begravningen tvingas han och de andra fångarna bära trästockar till en plats utanför lägret. Där bygger de sitt eget bål. Skjuts, staplas mellan stockarna och bränns. Men Kruks gömda dagböcker återfinns, hans ord är vårt vittne.