Nyligen meddelade Jonas Nilsson, konstintendent på Gislaveds konsthall, att han lämnar institutionen. Nilsson anställdes för fem år sedan för blåsa liv i konstverksamheten på Kulturhuset Borgen. Och det gjorde han, trots en skral ekonomi och lokaler dåligt anpassade för samtidskonst har Jonas Nilsson lyckats sätta Gislaved på konstkartan.

Konsthallen har uppvisat ett imponerande utbud av samtidskonst från hela världen. Inte minst har konsthallens avdelning för videokonst, Black box, varit ett spännande titthål mot både svensk och internationell videokonst.

Att Jonas Nilsson nu lämnar konsthallen är inte bara en förlust för Gislaved utan för konstlivet i hela regionen. Han är dock inte ensam. Bara det senaste halvåret har länet förlorat inte mindre än tre av sina viktigaste konstaktörer.

I november lämnade Susan Bolgar sin tjänst som kulturproduktionschef på Jönköpings kommun, där hon under två år drivit Konsthall Jönköping. Ett pilotprojekt med en kringvandrande konsthall. Konsthallsprojektet var inte i alla led lyckat, men som experiment var det spännande.

Ingen kan förneka att Jönköping för en kort tid kändes som en konstscen med internationella ambitioner – när Carl Michael von Hausswolff, Jessica Fais, Magnus Wallin trängde sig på i den offentliga miljön. Den åtta meter höga smileyn på Rådhusets tak satte under hösten igång en offentlig debatt om övervakning. När får vi någonsin se något liknande i staden igen?

I slutet av januari kom nästa avhopp när Lennart Alves, intendent vid Nässjö konsthall, meddelade att han slutar. Under sina fyra år på konsthallen har Alves varit en urkraft för konsten. Besökssiffrorna för ökat med 20 procent årligen. 2016 kunde konsthallen stoltsera med 35 000 besökare. Otroligt imponerande för en så liten konsthall. En lika stor bedrift är att Alves satt färg på staden genom de årliga väggmålningarna av internationella konstnärer.

Norra Småland har på kort tid blivit både en fattigare och ärligt talat mycket tråkigare plats. Att människor rör på sig är inget konstigt, men bakgrunden till denna konstnärliga braindrain är främst ett politiskt misslyckande.

Annons

Jonas Nilsson, Lennart Alves och Susan Bolgar har inte gjort någon hemlighet om varför de inte ser någon framtid i regionen. Återkommande nerskärningar, undermåliga budgetar och bristen på långsiktiga hållbara satsningar på bildkonsten är orsaken.

Till Värnamo Nyheter sade Jonas Nilsson att han inte kommer längre med konsthallen: ”För att fortsätta skulle jag behöva veta att de här satsningarna blir av inom en snar framtid. Jag tror det är svårt att gå så mycket längre om man inte får bättre lokal och mer personal.”

Ungefär samma sak sade Lennart Alves till Smålands Tidningen när han sade upp sig i januari: ”Det finns en smärtgräns för hur länge man kan hålla på så här, säger Alves och antyder att den är uppnådd nu.” Trots att Nässjö konsthall slagit besöksrekord har kommunens budget skurits ner år efter år.

Även Susan Bolgar uppgav uteblivna satsningar som orsaken till att hon lämnade sin tjänst. ”Det känns inte som att det kommer någon stor kulturell satsning som skulle matcha den kraftiga utvecklingen av kommunen”, sade hon till Jönköpings-Posten i höstas.

Sammantaget ger de en mycket dyster prognos för konstens framtid i regionen. Ljuspunkter finns naturligtvis, som Österängens konsthall och Vandalorum. Men en eller två institutioner gör inte ett konstliv – det kräver en mångfald av aktörer.

Förlusten av tre så viktiga aktörer på så kort tid är allvarlig, inte bara för att viktig konstkompetens försvinner – utan för att de också varit eldsjälar som slagits för konstens plats. På små institutioner som i Nässjö eller Gislaved är intendentens drivkraft och initiativförmåga helt avgörande. De är ”institutionen”. Utan dessa eldsjälar, inget konstliv.

Men det finns naturligtvis en smärtgräns för hur länge man kan kompromissa, trolla och kriga för att få ihop sin verksamhet. Den gränsen, verkar som Lennart Alves, antydde vara uppnådd nu.

Den avgörande frågan nu är naturligtvis hur kommunerna ska lyckas rekrytera värdiga ersättare till svältbudgetar? Och utan löften om långsiktiga hållbara satsningar?

Risken är att dessa avhopp istället bara blir ytterligare en ursäkt för att banta bildkonsten – eller rentav kasta ut den helt och hållet. Hej kulturskymning!

Läs fler krönikor av Anders Rydell: Jag tillhör ett utdöende släkte