Pigga skall ekar mellan husen på Kärdavägen i Kärda. Pomeranian-spetsen Iris jagar flugor och vill inte gärna gå in trots matte Laila Bublies, 29, tillsägelser.

– Hon är fortfarande en valp. Jag köpte henne i december, då var hon bara ett par månader gammal, säger Laila och tar upp det lurviga lilla djuret i famnen.

Att skaffa hund har varit en dröm sedan barnsben men först nu fanns tiden, möjligheten och modet att ta steget.

– När jag fick diagnoserna add och autism förra våren var det som ett ljus tändes i mig. Tidigare tänkte jag att hur skulle jag kunna ta hand om en annans liv när jag inte ens kunde sköta mitt eget. Med diagnoserna fick jag en förståelse för mig själv, säger hon.

Laila växte upp i Knivsta tillsammans med sina föräldrar och sin sex år äldre bror. Redan tidigt i livet led hon i perioder av ångest, tvång och återkommande depressioner. Det började när hon i sexårsåldern såg ett inslag på tv om en man som blivit sjuk efter att ha ätit understekt köttfärs. Insikten att hon kunde bli sjuk av bakterier ledde bland annat till överdrivet handtvättande. Frukt med minsta lilla märke åkte i soporna.

– Sedan fick jag ångest över mitt beteende, jag förstod inte vad det var för fel på mig.

Laila utvecklade tvångstankar. Skräcken var att någon som hon tyckte om skulle komma till skada om hon inte gav efter för tvångsimpulserna, katastroftanken var att hennes pappa skulle dö. Men dessa tankar bar hon inom sig.

I tolvårsåldern fick hon en stark fysisk reaktion, hjärtat skenade och hon fick svårt att andas. Föräldrarna och läkarna trodde att det var en allergisk reaktion. Först i efterhand förstod Laila att hon hade haft sin första panikångestattack. Efter den utvecklade hon en fobi mot att svälja.

I högstadiet blev måendet ännu sämre med depressioner och allt svårare ångest. För att hantera den började hon skada sig själv.

När Laila hade fyllt 18 år gjordes en utredning för misstänkt adhd.

– Den utredningen visade att jag inte var tillräckligt hyperaktiv för att ha adhd. Jag hade inte de klassiska symtomen, jag var inte bråkig, jag klättrade inte på väggarna.

I stället fick Laila diagnosen bipolär sjukdom och eftersom den inte stämde hjälpte inte medicineringen. Först när familjen flyttade till Värnamo 2014 och Laila skrevs in på psykiatriska mottagningen upptäcktes det att hon hade blivit feldiagnostiserad. I stället fick hon nu veta att hon hade borderline, eller emotionellt instabilt personlighetssyndrom som det nu heter. Men även denna diagnos skulle visa sig vara felaktig.

– Jag har förstått att det är vanligt att bli feldiagnostiserad med bipolär sjukdom och borderline när man egentligen har autism eller adhd eftersom symtomen liknar varandra.

Laila fick behandling, dialektisk beteendeterapi (DBT) i två år, en behandling som bland annat hjälpte henne att förstå sina starka känsloyttringar. Hon fick även verktyg att hantera sin ångest och träning i relationsfärdigheter och trots att diagnosen var fel hade behandlingen en läkande effekt.

Men den stora tröttheten gav inte med sig. Den begränsade Lailas liv med långa sjukskrivningsperioder som följd. Hon gjorde ett försök att läsa till undersköterska, men koncentrationen tröt och uppgifterna blev svåra att slutföra.

– Så har det varit under hela min skolgång. Det påverkar självbilden att hela tiden ligga efter med uppgifter och att inte klara sådant som klasskamraterna klarar, säger Laila.

Som på äldreboendet där hon och ett par andra klasskamrater hade praktik. Klasskompisarna var snabba och effektiva, men för Laila tog det mesta lite längre tid.

– De jämförde oss med varandra och jag fick frågan om jag inte ville vara där. Det var jobbigt, för jag märkte ju att de boende trivdes med att jag tog det lite lugnare och hann prata med dem. Men jag var inte tillräckligt snabb och produktiv, säger Laila.

Rösten bryts, det är svårt att hålla tårarna tillbaka.

– Jag försökte verkligen att göra på samma sätt som de andra, men det tog bara stopp. Till slut ringde jag min läkare som sjukskrev mig direkt.

Senare har Laila fått veta att adhd länge var en pojkdiagnos. Att kvinnor ofta har fått diagnosen senare i livet, när de inte längre orkat hålla masken.

– Det är hemskt att det ska behöva gå så långt att man går sönder innan ens problem blir synliga. På vägen har man då ofta hunnit få andra psykiska problem. Men jag kan inte skylla på lärare, föräldrar eller läkare, jag har ju inte vetat själv. Jag som ju ska känna mig bäst.

När hon väl fick diagnosen autism och add – eller adhd, huvudsakligen ouppmärksam form som det i dag heter – var det egentligen inte oväntat. Laila hade själv googlat sig till symtomen och känt igen sig. Ändå beskriver hon den som en bomb.

– Jag trodde att jag var beredd, men det blev ändå en chock. Det var skönt att bli validerad i att mina problem fanns, att det inte var inbillning. Samtidigt blev det en känslostorm och jag kände mig vilse i mig själv: Vem är jag? Har jag gått i hela mitt liv utan att veta om det här?

Med diagnosen kom också ilskan och sorgen över vad hon hade missat.

– Tänk om jag hade fått veta det här tidigare, tänk all hjälp jag hade haft rätt till i skolan. Alla gånger jag blev kallad lat eller slarvig. Alla gånger jag känt mig som en alien som inte passade in någonstans.

Laila upplevde att hon fick lära känna sig själv på nytt. Saker som hon tidigare sagt och gjort blev plötsligt begripliga.

– Samhället är inte designat för oss med funktionshinder, man måste försöka anpassa sig i stället. Men alla klarar inte det.

Under åren hade Laila också utvecklat social ångest. Rädslan för att sticka ut på ett negativt sätt och oron för att omvärlden skulle döma gjorde det svårt att komma utanför dörren.

– Om någon till exempel på bussen skrattade trodde jag alltid att det var åt mig. Det ledde till att jag undvek alla aktiviteter där jag måste vistas i offentliga miljöer, säger hon.

Att lösningen skulle bli en pälsklädd fyrbent vän kom som en överraskning. Sedan Iris flyttade in har Laila varit ute mer än någonsin och när känslan av att det tar stopp kommer går den att övervinna.

– När Iris är med är jag inte ensam. Hon vill och behöver komma ut och att se hennes glädje över livet är större än min trötthet. Med henne är jag heller inte lika obekväm. Även om hon är en liten hund så gör hon stor skillnad.

I dag vet Laila vad hon behöver för att må bättre. Hon är en del av Samverkansteamet i Värnamo och genom dem hoppas hon kunna hitta en bra och anpassad arbetsträning.

Även om rädslan för att misslyckas finns där har hon genom Iris insett hur ett normalt liv kan se ut. När hunden är med finns inte de problem som annars lätt tar överhanden. Därför vill Laila nu utbilda henne till certifierad assistanshund. På så sätt får hon rätt att ta med sig henne överallt, på bussen, i affären och i andra offentliga miljöer.

– Med Iris finns en chans för mig att må bättre och göra sådant som jag inte trott mig kunna göra. Som att resa till Uppsala för att hälsa på min mamma till exempel, det har jag inte gjort på många år, säger hon.

Drömmen är att kunna vidareutveckla Iris förmåga och genom det bli ett ännu bättre hjälpmedel framöver. Det finns bara en hake. Att certifiera en assistanshund skulle i Lailas fall kosta närmare 87 000 kronor, enligt Svenska Brukshundsklubben. Den summan kan hon inte betala på egen hand och att be om hjälp har känts pinsamt. Att starta en insamling via go-fund-me kändes lättare.

– Jag kände att jag verkligen måste testa det innan jag ger upp. Jag vet ju att det finns snälla människor som kan och vill hjälpa. Hur mycket spelar ingen roll, med många bäckar små kan man kanske komma en bit på väg, säger hon.

Laila vill inspirera andra som lider av psykisk ohälsa att följa sin dröm och att inte hålla sig själv tillbaka. För de som tycker om djur är hund ett bra hjälpmedel.

– Många studier visar att de som har en hund får en förbättrad livskvalitet och ett bättre mående, säger Laila och öppnar dörren ut mot trädgården.

Iris far lycklig ut i det fria. Laila sätter sig på en stenbänk strax intill med ett eftertänksamt leende.

– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skaffa hund. Med Iris har jag fått uppleva att jag faktiskt klarar av det. Visst är jag hjälpt av min adhd-medicin, men ingenting är så bra för själen som Iris.

LÄS MER: HÄR HITTAR DU ALLA VÅRA ARTIKLAR I SERIEN "Att leva med psykisk ohälsa".