Senast tidningen besökte Ane Løser Storm i sin ateljé sydde hon ett bårtäcke i guld. Knappt hade täcket kommit på plats förrän nästa stora uppdrag dök upp. Ane, som nu kan titulera sig mästare i broderi, håller just nu på med ett så kallat kommandotecken till kung Carl XVI Gustaf.

– Inom armén har alla förbandschefer sitt eget kommandotecken. Kungen har också en militär rang och detta ska bli hans tecken, säger Ane och rullar ut skissen.

Tecknet kommer att bäras som en fana. Här har alla detaljer en symbolisk betydelse. Varenda liten linje vittnar om Sveriges historia.

— Här har vi hjärtskölden. Vasaätten symboliseras av vasakärven på den ena sidan och ätten Bernadotte på den andra, med Napoleons örn bland annat. Så har vi Zeus blixtknippe och så Karlavagnen, för att visa Bernadotteättens förflyttning upp till Norden.

– Allt har en mening, till och med färgsättningen. Med andra ord är det minimalt med konstnärlig frihet, det är millimeterprecision, konstaterar Ane Løser Storm.

Nyligen anställdes hon av Handarbetets vänners ateljé i Stockholm, som är den enda stora broderiateljén som finns i Norden. Här arbetar bland andra också Anes kollega Lina Lind, som gör tecknets andra sida. De båda sidorna ska se identiska ut, men granskar man dem noga i sömmarna ser man viss skillnad, menar Ane.

– Det är ju ett hantverk, med allt vad det innebär, vi är inga maskiner. Men det smidiga är att vi arbetar på olika ställen och kan hitta lösningar åt varandra, det sparar oss mycket tid.

Kommandotecknet är en jubileumsgåva då kungen i år firar 50 år på tronen. Det förra behövde förnyas och även om det nya tecknet utgår ifrån samma mönster har tiden fått sätta sin prägel.

– Lejonet, till exempel, är mer stiliserat på den här nya skissen. Den förra hade många fler detaljer och krusiduller, säger Ane.

Heraldik är läran om den typ av märken som kallas vapen. En heraldiker har kunskap om vapnens historia och regelverket för hur de får utformas och användas. Ane och hennes kollega har tät kontakt med militärheraldikern Henrik Dahlström, som har skapat skissen till tecknet.

– Han berättade att han hade valt att göra lejonets tänder gula. En sådan liten sak kan man diskutera hur länge som helst.

Den 1 december påbörjade Ane sitt arbete. Sidenduken som nu sitter uppspänt på ramen är täckt med lakanstyger för att inte bli smutsig. En liten olycka skulle få till följd att hela arbetet blir förstört.

– Det är nervöst, jag tvättar händerna hela tiden. Man kan ju inte dölja sina misstag med ett läckert litet löv, som jag kan göra i vanliga fall, säger hon.

För säkerhets skull provsyr Ane allting innan hon övergår till själva duken. Hon har nu tråcklat upp hela bakgrunden i form av olika applikationer och på dessa broderar hon detaljerna. Eftersom kommandotecknet ska bäras på en lång stång gäller det att hålla nere vikten och broderierna väger mer än man tror.

Ane använder sig av två olika tekniker, schattersöm och plattsöm och för att få till den vackra skimrande effekten krävs stor kunskap. Varje stygn måste noggrant planeras. Ändå känner sig Ane långt ifrån fullärd.

– Som hantverkare sitter man aldrig med samma jobb två gånger. Även om jag har en massa erfarenheter med mig så har jag ju aldrig gjort just det här innan. Nästa arbete är ett annat material och en annan teknik.

Tanken på att tygbiten som hon har framför sig faktiskt är en del av en 1 000-årig historia är svindlande. Ane känner sig ibland som ett redskap för någonting större.

– Det är ju också lite roligt. För mig kan det kännas lite surrealistiskt nästan, att det här är så superviktigt. Att man har ceremonier när dessa tecken ska tas i bruk.

Samtidigt, menar Ane, är det positivt att traditionen hålls vid liv. Att man väljer att lägga pengar på gediget svenskt hantverk i dag.

– Det är ju faktiskt ingen självklarhet, säger hon.

Före den 1 september ska tecknet vara klart och kommer att monteras ihop med Anes kollegas sida för att därefter spikas upp på en stång, så att det kan bäras i parader och annat. När– eller om– allmänheten kommer att kunna se det färdiga resultatet har Ane själv inte riktigt koll på.

– Jag tror att det är när kungen befinner sig i militära sammanhang, när han agerar i sin rang, säger hon.

Det gamla kommer att gå i pension och hamna på Armémuseet. På samma sätt kommer också Anes tecken att så småningom gå till historien.

– Jag har ju själv varit inne och pillat i gamla textilsamlingar på Historiska Museet och funderat över vem det är som har gjort dem och varför hantverkarna valde att göra arbetet på ett visst sätt. Kanske, om 200 år, kommer någon att granska det jag har gjort på samma sätt? Det känns jätte, jättekul, säger Ane Løser Storm.