Få konstnärer har förmågan att måla så att bilden känns fysisk. Just så är det med Lovisa Skölds konst. Styva ytterplagg i blänkande lack, en mjukt fluffig fuskpäls. Bilder verkliga som fotografier, men ändå inte.

— Material har alltid intresserat mig, att komma åt den där taktila känslan. Jag vill att man ska kunna titta på en målning och nästan känna materialet i händerna, säger hon.

Vi befinner oss i den ljusa ateljén i stadsdelen Majorna i Göteborg. Här, på översta våningen i ett 60-talshus med utsikt över Göta älv, håller kulturföreningen Taket till. Ett konstnärskollektiv som Lovisa Sköld har varit en del av sedan 2013. På väggarna i ateljén går det att följa hennes olika teman.

— Ett av mina teman är att gestalta känslor inom idrott, ofta kopplat till manlighet. Det är så mycket känslor åt alla håll, det är förväntan och glädje, men också ångest och ilska vid misslyckanden. Det tycker jag är spännande.

Just nu är Lovisa i full gång med nästa projekt – att skapa en stor väggmålning mitt i Partille centrum, en bild som mäter tre gånger fem meter. Uppdraget är att gestalta känslan förväntan.

— Här valde jag en bild av en kvinnlig tennisspelare strax före match. Den bilden kändes naturlig, den har en estetik som jag står för och känns mycket som ”jag”, säger hon.

Det har hänt mycket sedan sist vi sågs, för snart tio år sedan. Då var Lovisa tillfälligt hemma i Bredaryd. Studierna på högskolan för design och konst (HDK) i Göteborg var avslutade och hon hade precis utsetts till kulturstipendiat i Värnamo kommun. Hennes feministiska smycken med formen av en livmoder prydde halsar över hela Sverige.

Sedan dess har karriären tagit fart för den 37-åriga konstnären. På cv:et står bland annat två välrenommerade utställningar på Liljevalchs vårsalong; en 2019 och sedan igen 2021. Senare samma år var hon gäst i Musikhjälpens glasstudio i Linköping där hon satt och målade live i tv.

— Just den grejen var lite speciell. Jag är inte känslig för att måla när folk tittar på, men när jag såg klippet i efterhand reagerade jag på hur bred min småländska är, jag satt där och gaggade, säger hon och skrattar.

I det gemensamma köket häller Lovisa upp kaffe i en mugg. Föreningen rymmer nio konstnärssjälar med olika inriktningar, måleri, design, illustration, fotografi, teater och litteratur. Här får frilansarna ett sammanhang med after work, medlemsmöten och småprat i den röda plyschsoffan. Men kollektivet har också djupare betydelse. Född och uppvuxen på en plats där konsten inte var ett självklart förstahandsval saknade Lovisa förebilder.

— Min familj har alltid varit stöttande i det jag gör, men de jobbar alla inom metallindustrin. Så även om jag alltid har varit kulturellt intresserad var det svårt att hitta någon tydlig riktning. På så sätt har kollektivet spelat en stor roll.

Här vågade Lovisa testa sina tankar och tekniker. Hon rörde sig från konstnärliga uttryck inom foto och film till smycketillverkning. När hon 2015 fann oljemåleriet föll allt på plats.

— Det kändes självklart. Men eftersom jag fortfarande är relativt ny inom måleri så utvecklas jag mycket hela tiden. Tittar jag på bilder som jag gjorde för bara ett par år sedan blir det tydligt, säger hon.

Ett särskilt inspirerande och utmanande uppdrag fick hon av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. De ville att hon skulle måla ett porträtt av den avgående statsministern Stefan Löfven, som deras avskedsgåva.

— Det var nervigt. Hela Sverige vet ju vem statsministern är och det var viktigt att få till en likhet som kändes fin och värdig, inte plojig som en karikatyr. Det är det svåra med porträttmåleri, att inte överdriva dragen, samtidigt som personen inte heller får bli platt som en seriefigur.

Lovisa visar mobilfilmen där en nöjd Stefan Löfven tar emot gåvan, som nu hänger på konferensanläggningen Bommersvik för allmän beskådan. Även konstnären blev nöjd till slut, även om det tog sin tid.

— Jag är alltid supernoggrann när jag målar, vilket är lite lustigt eftersom jag inte har särskilt mycket tålamod i övriga livet, säger hon med ett skratt.

Kanske är synsättet att hårt arbete lönar sig en del av det småländska arvet?

— Det är nog lite gnosjöanda som jag har applicerat på mitt skrå, att det är möjligt att nå långt med små medel. Vill man bli bra på ett hantverk så är det hårt arbete som gäller. Men det är också skönt att kunna jobba med en så långsam teknik som oljemåleri är. När allting annat går i snabbt tempo blir det lite som terapi, säger hon.

Det händer att Lovisa Sköld lägger ned flera veckor på en bild som hon sedan inte vet när, eller ens om, den blir såld. Att ha is i magen då är lite av en konst i sig.

— Den blir ju oftast såld efter en tid, men det gäller att kunna ha tillit till det. Man får fokusera på att man målar för ett större syfte, en strävan mot att ständigt bli bättre. Å andra sidan måste man också ha ett affärsmässigt tänk.

En räddning är de offentliga uppdrag som Lovisa får från kommuner och regioner. Tack vare dem kan hennes konst också ses lite överallt, på vårdcentraler, bibliotek och på kontor runt om i landet.

— Nackdelen är att man inte har en aning om vart bilderna tar vägen. Ibland får jag höra att någon har sett min tavla någonstans, det är kul. Jag vet till exempel att det hänger en på stadsbyggnadskontoret i Örebro och en på biblioteket i Jönköping, säger hon.

Muralmålningen i Partille kommer hon dock att ha full koll på. Hon och många med henne. Inför uppdraget känner hon en viss nervositet.

— Jag har aldrig gjort en så här stor målning förut, vi får se om jag lyckas genomföra det, säger hon skämtsamt och tillägger:

— Jag börjar stort med bakgrunden, så att jag får lite självförtroende och kommer framåt snabbt. Sedan skapar jag detaljerna i bilden i olja.

Målningen är klotterskyddad och finns kvar på obestämd tid. Det är just detta, att konsten når ut till en bredare publik, som är Lovisas främsta mål. Drömmen är att ställa ut i en större konsthall. Samtidigt poängterar Lovisa att hennes allra största dröm redan har slagit in.

— För mig är det stora att jag kan leva på min konst, det är ingen självklarhet. Att sedan få utvecklas som konstnär och hela tiden bli bättre i det jag gör, det är mitt mål på sikt, säger hon.

LÄS MER: Lovisa, 36, fixade avtackningspresent till Stefan Löfven: ”Ärofyllt uppdrag”