Det var Ivan Mudryi som tog emot den första hjälpsändningen från Barnens Oas i Gnosjö till Ukraina efter krigsutbrottet. Under året som gått har det skickats sammanlagt 31 lastbilar med förnödenheter från Gnosjö till Ukraina.

– Det är egentligen otroligt. När kriget bröt ut, ringde vi varandra och frågade oss om vi kunde göra något och samlade styrelsen. Sedan kontaktade vi Ivan. Han sa att de kunde ta emot en sändning. Vi sa att får vi ihop 400 säckar med saker så har vi grunden till att skicka en lastbil. Jag tror vi fick ihop 1700 säckar. Helt otroligt! berättar Simon Manfredsson på Barnens Oas.

Föreningens lager har varit tomt flera gånger, men det har hela tiden strömmat in mer saker som folk har skänkt.

– Efter lastbil sju vet jag att vi sa ”undrar om det kommer mer nu”? Det var helt tomt här, jag kunde städa alla vrår. Men det kom mer och nu är vi uppe i 31.

Anna Claesson instämmer.

– Det är det som är så fantastiskt. Alla vill hjälpas åt. Det finns engagemang, medmänsklighet och en vilja att hjälpa våra bröder och systrar i Ukraina. Det har funnits en otrolig hjälpsamhet från församlingar, företag, föreningar och privatpersoner.

Barnens Oas, eller från början Tjernobylbarnens Oas, hade arbetat i 28 år med hjälpsändningar och hjälparbete i Ukraina. De väl upparbetade transportvägarna och kontakterna i Ukraina blev efter krigsutbrottet oerhört värdefulla.

– Vi vet ju att hjälpen kommer fram. Vi har ju kontakter i landet som vi vet distribuerar vidare hjälp till de som behöver. En av dem är Ivan.

Ivan Mudryi är egentligen jurist som dessutom tillsammans med sin fru driver en skola. Men det senaste året har ingenting varit som vanligt.

– Kriget har hållit på i ett år och jag tror egentligen inte att någon trodde att det skulle hålla på så länge.

Barnens Oas har haft medarbetare på plats som sett hur det fungerar vid lagren i Ukraina och hur bland annat de donerade elverken används. I stora delar av Ukraina är behoven i krigets spår basala.

– El, värme, rent vatten och mat. Det är vad som behövs där det är som värst.

Ivan Mudryi talar om barnens situation.

– Den är svår att beskriva. Det är som att försöka upprätthålla någon form av vardaglighet i ett brinnande hus.

Skolundervisningen sker ofta i skyddsrum och eftersom de utrymmena är små, får barnen turas om och gå i skolan varannan vecka för att alla ska kunna gå. En del undervisning sker via nätet och det är inte alltid det fungerar.

– Vi kan inte göra något åt den stress och de trauman de uppsätts för. Det de har sett och upplevt, det har de med sig i sina hjärtan.

Innan kriget försökte Ivan förbereda sina barn på att kriget kunde komma och visade dem skyddsrum och förklarade vad som kunde hända.

– Mina söner är åtta och nio år och jag försökte förklara vad som kunde hända, men det var svårt för dem att föreställa sig. När de blev oroliga, lovade jag dem att jag skulle hämta dem efter skolan varje dag. Då slappnade de av, men det där är ju ett löfte som jag inte kan vara säker på att hålla, säger Ivan Mudryi och ser plågad ut.

Han berättar också att när barnen får låna en telefon söker de efter saker som ”hur överlever man ett krig” eller ”vad gör man för att klara sig vid ett luftangrepp”.

– Små barn gör sådana sökningar på nätet. Det ska inte vara så.

Ivan Mudryi menar att samhället alltmer börjar inrätta sig efter situationen.

– Vi har börjat förstå efter ett år att det är krig i landet och vi måste lära oss att leva med detta. Samtidigt finns det ett stort hopp om att kriget ska ta slut. Kampviljan är fortfarande god, även om den kanske minskat något.

Hjälpsändningarnas funktion är inte bara att ge människor förnödenheter. Att de kommer betyder också att man inte är bortglömd. Att det finns en yttervärld som kommer ihåg att man finns och vill hjälpa till är psykologiskt viktigt.

– Men det behövs militär hjälp också utifrån, annars kan vi inte vinna kriget. Ryssland kommer inte att dra sig tillbaka självmant.