För drygt 60 år sedan, år 1962, bildades det som då benämndes musikkåren, under ledning av musikkonsulent Sigvard Larsson. 10 mars 1963 bjöd man in till invigningskonsert, med 13 musikanter.

– Det var en trend att det startades musikkårer. I många protokoll står det att de startades för att de var lite oroliga för pojkarna i tonåren, att de skulle hitta på dumheter, berättar Olof Forsberg, ledare för Åsenhöga Brassband.

Under flera år hölls verksamheten igång, men dog ut i slutet av 1960-talet, när det saknades ledare. Det kunde ha varit slutet på historien om musikkåren i Åsenhöga missionsförsamling (numera Equmeniakyrkan Åsenhöga), men så blev det inte. 1973 fick den då 15-årige Åsenhögabon Olof Forsberg frågan från pastor Stig Klasson: ”Kan du inte plocka ihop ett gäng blåsare och spela lite på SMU:s vårfest den 1 maj?”

– Det var bara ren tillfällighet och det var bara tänkt för ett tillfälle egentligen, men sedan bara fortsatte vi, konstaterar han, som nu alltså har varit ledare för Åsenhöga Brassband, som musikkåren efter hand kom att kallas, i 50 år.

Genom åren har brassbandet genomfört en mängd konserter och dessutom rest till olika länder för att spela. Ett av de mest minnesvärda tillfällena måste ha varit när de fick möjlighet att spela för prinsessan Diana. De hade då hyrt en stor kyrka i centrala London.

– Den veckan råkade det vara skördefest och flera skolklasser kom dit. Då frågade prästen om vi ville spela i samband med gudstjänsterna, förklarar Olof Forsberg.

Vid ett av tillfällena var två av eleverna inga mindre än prins William och prins Harry, som hade med sig sin mamma, prinsessan Diana.

– Det var en rolig grej.

Förutom konserter och resor har bandet även deltagit i tävlingar. Där har de vunnit en hel del priser genom åren, både Åsenhöga Brassband, som tävlar i den näst högsta divisionen, och Minibrasset – numera Åsenhöga Youth Brass Band.

– Jag tror att vi har 40 pokaler nu. Det är inte därför vi spelar, men det är en lite rolig grej.

Minibrasset gör att yngre personer introduceras till brassmusiken och ofta tar steget in i Åsenhöga Brassband. Samtidigt är det en utmaning med återväxten i bandet.

– Det är ett ständigt pågående arbete. Vi försöker hela tiden få med nya musikanter.

Tidigare var det vanligare att det kom nya musikanter via musikskolan, men på senare år har intresset för den typen av instrument minskat. Därför har brassbandet startat en egen kornettskola, med hjälp av bidrag från Norhedsstiftelsen.

– Det har gjort att vi har fått några nya musikanter den vägen, säger Olof Forsberg, som berättar att planen är att dra igång en ny omgång i vår.

Som på många andra mindre orter flyttar många från Åsenhöga efter studenten, men en del har också återvänt när de har bildat familj.

– Jag säger inte att det är för brasset, men jag tror att brassbandet har en liten del i det.

För en del brassband, inte minst för yngre musiker, har pandemin fått till följd att verksamheten inte har återhämtat sig, berättar Olof Forsberg, som även är engagerad i Svenska Brassbandförbundet. I Åsenhöga har man dock kunnat hålla igång under större delen av pandemin, i perioder genom att delas upp i mindre grupper för övning.

Han konstaterar dock att firandet av 60-årsjubileet egentligen borde ha ägt rum redan förra året, eftersom musikkåren bildades redan år 1962, men att pandemin gjorde att det sköts upp. I år slog de dock till med ett stort firande redan i slutet av januari, när en publik på 360 personer fick lyssna till brassbandet tillsammans med gospelartisten Samuel Ljungblahd och pianisten Jonathan Alfredsson.

Onsdagen den 15 februari är det dags för nästa del av firandet, när Marinens Musikkår kommer till Åsenhöga. Där kommer för övrigt Johannes Forsberg att vara trombonsolist. Han är son till Olof Forsberg, började själv spela i Minibrasset en gång i tiden och är nu professionell musiker.

Själv har Olof Forsberg inga planer på att sluta som ledare för brassbandet.

– Inte så länge hälsan står mig bi och de vill ha mig kvar som ledare.

Vad tycker du har varit roligast under åren?

– Det är en kul gemenskapsform. Jag kan träffa ungdomarna, medelålders och jämnåriga varje vecka. Det känns inte som att åldersskillnaden har någon större betydelse, för vi gör samma grej allihop.

Två av medlemmarna i brassbandet är 31-åriga Ellen Gottfridsson och 18-åriga Ester Kvarnvik, som har spelat i brassband sedan 10-11-årsålden, först i Minibrasset. De lyfter fram gemenskapen som en viktig anledning till att de har fortsatt, men också det musikaliska.

– Det går att göra väldigt mycket med musiken när man är så många, säger Ellen Gottfridsson och får medhåll av Ester Kvarnvik:

– Ja, det blir väldigt mycket musik, många stämmor, säger Ester, som tycker att det allra roligaste är att spela marscher.

De hoppas också att fler unga ska vilja spela i brassband.

– Jag vill uppmuntra unga, som funderar på att spela ett instrument, att börja spela i brassband. Det blir ett sammanhang att vara en del av, säger Ellen Gottfridsson.