Annons

Annons

Annons

Värnamo

Tre generationer tuba – 110 års baskunskap i en familj

Farfar, pappa, dotter. När Märta gick över från kornett till bastuba blev hon den tredje generationen att traktera det imponerande instrumentet. Nu spelar de alla i samma orkester.

Text

Tre generationer bastuba: Märta, Per och Kjell Adolfsson. ”Räknar man samman har vi spelat i 110 år”, säger Kjell Adolfsson.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Förr var fenomenet ganska vanligt, men i dag är det inte lika många som spelar samma instrument som sina barn och barnbarn — i samma orkester. Dessutom bastuba, som är det instrument som anses vara svårast att tillsätta.

— Många drar sig för att spela det eftersom instrumentet är så tungt, säger Per Adolfsson.

Familjens intresse för bastuba sträcker sig 60 år tillbaka i tiden. Kjell Adolfsson tyckte att ljudet i bastuban lät roligt och dessutom var instrumentet relativt enkelt att spela. Han gick med i Missionskyrkans brassband och har sedan dess varit trogen både bandet och instrumentet. När sonen Per Adolfsson skulle välja inriktning i kommunala musikskolan valde han att gå i faderns fotspår.

Annons

— Jag tyckte att det var lite häftigt att instrumentet var så stort. Många av mina kompisar spelade blås på den tiden och det fanns flera orkestrar att välja mellan, säger Per Adolfsson som gick med i Missionskyrkans brassband i början av 1980-talet.

Annons

När dottern Märta var i sexårsåldern började hon spela kornett, men i samband med Lilla brassbandsfestivalen fick hon för första gången pröva bastuba.

Kjell Adolfsson började spela i början av 60-talet. 20 år senare var det sonen Pers tur och för sju år sedan gick Märta över från kornett till bastuba hon också.

Bild: Lina Alkner Timner

— Det saknades spelare på det instrumentet och då tyckte min pappa att jag skulle testa.

Så fastnade även Märta för bastuban och efter några år i Bors ungdomsbrass övergick även hon till Missionskyrkans brassband och kunde samåka till övningarna med familjen. Några familjära konserter på hemmaplan blir det emellertid inte.

— Bastuban är ju inte ett soloinstrument utan fungerar som komp. Det blir inte mycket till konsert med bara tubor, konstaterar Per och skrattar.

De kan heller inte låna varandras noter. Kjell spelar B-tuba, som har en annan tonart än Ess-tuban, som Per och Märta spelar. B-tuban väger också betydligt mer. Men tyngden är inget problem, tubaspelarna sitter ned och spelar. Värre var det förr, när bandet hade marschuppvisningar var och varannan helg.

Bastuban har ett imponerande ljud. Att den är stor och tung skrämmer inte familjen Adolfsson.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Annons

— På den tiden tyckte man att det var roligt, men jag saknar inte marscherna i dag. Det var inte helt lätt att bära på den tunga tuban och samtidigt parera alla ojämnheter i marken. Man fick passa sig så att man inte snubblade, säger Kjell, som dock sluppit ifrån pinsamma situationer.

Att intresset för att spela blåsmusik har minskat i Sverige märks inte mycket av i Missionskyrkans brassband. Där är alla instrument tillsatta och några större problem med avhopp har de inte haft, pandemin till trots.

— Det som är extra roligt med brassbandet är att det är ett så brett åldersspann bland medlemmarna. Vi är en liten skara som har spelat i över 60 år, ett antal personer i skolåldern och så alla åldrar däremellan. Det är inte så vanligt nuförtiden och ger det hela en extra dimension, konstaterar Kjell Adolfsson.

Märta Adolfsson spelade bastuba första gången under Lilla Brassfestivalen. Sedan dess har hon fortsatt.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan