Sjukhuskyrkans meditations-och bönerum är en ljus och luftig sal. På väggarna hänger färgglada bonader i rött och blågrönt. I ena hörnet står ett träd med spretiga grenar, ”Livets träd”. Löven är gjorda av papperslappar, en variation av böner och önskemål skrivna av rummets besökare. ”Be för en kvinna med sköldkörtelproblem”. ”Jag ber för frid i världen”.

— Det här ger en bild av vad människor möter i sina dagliga liv och vad de bär med sig. Här ryms både smärta och tacksamhet, säger pastor Jesper Blom.

Sjukhuskyrkan i Värnamo är ekumenisk och vänder sig till alla, oavsett religion. I verksamheten ingår en heltidstjänst fördelat på tre personer: Jesper Blom och Erling Wennerlund, som båda är pastorer i frikyrkan och diakon Charlotte Säll, vars tjänst tillhandahålls av Svenska kyrkan. Det finns alltså ingen präst direkt kopplad till Sjukhuskyrkan, men kallas in vid behov.

I Region Jönköpings län finns också en sjukhusimam som kommer till Värnamo när han är efterfrågad.

— Sedan finns också en buddistisk koordinator för hela södra Sverige som vi kan kontakta. Det är inte så vanligt hos oss, men möjligheten finns, säger Charlotte Säll.

Även om hon och de båda pastorerna har sin grund i den kristna tron poängterar de att Sjukhuskyrkan är till för alla. I rummet finns inga synliga religiösa symboler.

— Sjukhuskyrkan tillhandahåller andlig vård, oavsett religion. Vi tar aldrig upp trosfrågan om inte patienten först tar initiativ till det, säger Jesper Blom.

Till Sjukhuskyrkan vänder sig både patienter, närstående och personal. Ofta gör Sjukhuskyrkan spontana besök på avdelningarna, men finns också som resurs vid särskilda tillfällen.

— Ibland blir vi kallade till avdelningarna, som när patienter och anhöriga vill samtala om existentiella frågor i samband med dödsfall till exempel, säger Jesper Blom.

Dop och begravningar förrättas av prästen eller pastorn. De leder också nattvarden och har absolut tystnadsplikt vid bikt. I övrigt är rollerna i sjukhuskyrkan lika. Här ligger fokus på de läkande samtalen.

— I Sjukhuskyrkan möter vi det sköra och ömtåliga. Det gör vi ute i församlingarna också, men där tillkommer många andra typer av aktiviteter. Det är barn- och ungdomsarbete och gudstjänster och annat, säger Jesper Blom.

Charlotte Säll instämmer:

— För mig är församlingsarbetet lite mer praktiskt. Där handlar det ofta om problemlösning i form av till exempel materiell hjälp. Det har vi inte möjlighet att tillhandahålla i Sjukhuskyrkan, då kan vi i stället förmedla kontakter, säger hon.

Sjukhuskyrkan ordnar också samtalsgrupper riktade till sjukvårdspersonal, i samverkan med regionen.

— Som vårdpersonal ska man inte framhäva sin tro, men det är samtidigt viktigt att man känner sig rustad att möta patienten i frågor som rör existentiell hälsa, säger Charlotte Säll.

Samtalen utgår ifrån tankar om meningen i livet, sammanhang, inre lugn och harmoni, tillit, förhoppning och förtröstan.

— I nästa steg går vi in på hur vi kan använda dessa faktorer i våra jobb. Hur tänker jag kring detta, hur känner jag och vad kan jag göra?

En liknande form av samtalsgrupp har också förekommit tillsammans med patienter, främst inom psykiatrin.

— Det är viktigt för alla människor att hitta en balans. Det pratas mycket om den fysiska, den psykiska och den sociala hälsan, men när det gäller den existentiella hälsan saknas det ofta ett språk. Man kan kalla det existentiell analfabetism. Vissa kallar oss i Sjukhuskyrkan för lotsar på ett stormigt hav, säger Charlotte Säll.

Sjukhuskyrkan finns också med som en resurs till Hjärtats hus, en öppen mötesplats för personer med långvarig sjukdom, och deras närstående.

— Flera av de volontärer som är knutna till Hjärtats hus har deltagit i våra samtalsgrupper i existentiell hälsa. De har sedan velat föra dessa samtal vidare i deras organisation, säger Charlotte Säll.

Att samtala med människor som befinner sig i livets slutskede kan vara förenat med förtvivlan, men inte alltid, konstaterar både hon och Jesper Blom.

— Det kan vara ett väldigt ljust möte också, till exempel för människor som har haft det svårt och smärtsamt länge men som nu ser ett slut på sitt lidande.

Vem det än gäller är det viktigt att i alla lägen känna av vad som behövs i stunden. Ibland blir det småprat, ibland är det skarpt läge, berättar Charlotte Säll. Särskilt svåra är samtalen om den sjuke är ung, eller har unga familjemedlemmar.

— Då finns man där för att lyssna och vara närvarande. Det handlar inte om att trösta, för det går inte, säger Charlotte Säll.

— Det finns en viktig skillnad mellan att trösta och att vara till tröst. Trösten är att vi finns där och delar det som känns svårt, tillägger Jesper Blom.

Många gånger är också riten viktig, som en symbolisk handling. Att tända ett ljus vid förlust av en nära kan bli ett sätt att förmedla hopp, menar Jesper Blom.

— När allt känns hopplöst och man inte tror att man kan göra någonting mer, då går det att åtminstone tända ett ljus. Ibland efter ett samtal kan jag säga att nu går jag ned och tänder ett ljus för dem eller det som vi pratat om. Då stannar samtalet kvar en stund till. En sådan handling kan i vissa fall räcka långt.