Varje opinionsmätning ända in på valdagen kom med analyser av hur jämnt det varit mellan blocken, sidorna, lagen eller vad det nu ska heta nu för tiden. Jag har knappt kunnat ta notis om den kampen, eftersom den alltid överskuggats av en annan sak. Nämligen det totala förfallet för den traditionella svenska borgerligheten.

Alltså inte det moraliska förfallet, som fått KD och M att lägga sina ryggrader på hyllan och slå sig i slang med SD. Som gav L så kalla fötter att de till slut gjorde samma sak, under så stora krumbukter och motsägelser att de nog knappt själva begriper hur de ska bära sig åt.

Utan det objektiva och uppenbara förfallet – väljarkårens brist på aptit på de idéer som de traditionella borgerliga partierna representerar.

Enligt valnattens preliminära resultat tillfaller bara knappt 36 procent av rösterna M, KD, L eller C. Det är historiskt svagt.

Minns den dåvarande alliansens bittra valförlust 2018. Då skiljde bara ett enda futtigt mandat upp till det traditionella rödgröna blocket (S+MP+V). Nu är skillnaden mer än 6 procentenheter.

Det borde knappt vara möjligt. Januariavtalet tvingade S att göra eftergifter högerut. KD och M rev av sina plåster och började räkna SD som allierad. L gjorde så småningom samma sak för att de trodde att det var vad väljarna ville.

Inte minst har S regerat i åtta år som lämnat en hel del övrigt att önska. De stora frågorna i valrörelsen – ekonomi, energiförsörjning, brottsbekämpning och säkerhet – borde ha passat oppositionen som hand i handske.

Inget av detta har hjälpt. Av de sex riksdagspartier som inte har suttit i regering under de två senaste mandatperioderna är det bara SD som gör ett bättre resultat än 2018.

Att inget annat oppositionsparti lyckas borde utlösa bestörtning och föda kriskommissioner. Framför allt inom de borgerliga partierna.

I stället talas det om att bilda en borgerlig regering. Valnattens resultat är så jämnt att det inte går att säga säkert vilken "sida" som har vunnit förrän den slutgiltiga räkningen på onsdag, men segervittringen var uppenbar hos de partiledare från högerblocket som höll tal. Det ser onekligen ut att vara fördel Ulf Kristersson.

Hans tänkta borgerliga regering skulle kräva stöd av ett nationalistiskt parti, som i sin ekonomiska politik mest liknar ett vänsterparti – och samlar var femte väljare. När färre än någonsin alltså röstar borgerligt. En sådan regering skulle bli borgerlig endast till namnet, om ens det.

Sveriges fyra verkligt borgerliga partier (det är alltså M, KD, L och C jag talar om) delar en bukett av bärande idéer. Att Sverige är ett land befolkat av fria individer som växer och stärks av initiativ – att få skörda frukten av sitt slit. Att det är företagsamhet, marknadsprinciper och tillväxt som gör att välståndet växer för alla, medan höga skatter, byråkrati och krångel passiviserar och leder till stagnation.

Väldigt lite om detta har hörts under valrörelsen. Moderaterna har tagit efter sitt tänkta stödparti i så mycket att de numera framstår som ett slags SD men utan a-kassa. KD hemfaller för ofta åt radikala förslag och ren populism. Liberalerna låter visserligen i mångt och mycket ännu som förr, men lider av att de inte verkar förstå vad de egentligen har gett sig in på.

Den 11 september 2022 var dagen då ridån gick ned för den svenska borgerligheten. Finns det någon som vill göra något åt det? Eller ens noterar vad som hänt?