Utgivningen av en ny bok av Åsa Schagerström ser jag alltid fram mot med förväntan. Hennes nakna, känslomässigt laddade berättande beskriver ofta svåra saker fullkomligt chosefritt. Hennes bildspråk är, oavsett om hon tecknar eller broderar, tydligt, kraftfullt och går rakt in i hjärtat. Förra boken, ”Urmodern”, var en poetisk saga om ensamhet och självkänsla, där Schagerström broderat varje bild på linneväv. I ”Min kattresa” har hon låtit nålen stanna i nåldynan och hållit sig till pennan och det är tur, för boken är 131 detaljerat tecknade sidor och hade tagit så lång tid att brodera att den här recensenten kanske hunnit gå i pension innan boken kom.