Annons

Annons

Annons

Annons

Rydaholm landsbygd

Nils-Erik skildrar ett folkliv i trä: ”Det är min rekreation”

Dansande ungdomar, slagsmål och fylla — och så en klassisk åltombola. Nils-Erik Andersson har en hel dansbana i hemmet.

— Att skära trägubbar har alltid varit min rekreation, säger han.

Dagen till ära har dansbanan fått komma ut i solljuset. I vanliga fall får den hålla till i källaren.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Cheek to cheek och bugg — allt är tillåtet på Nils-Eriks dansbana.

Bild: Lina Alkner Timner

Nils-Erik Andersson visar fram sitt utedass där en något besvärad dam försöker att uträtta sina behov.

Bild: Lina Alkner Timner

När Horda hembygdspark nyligen firade 90-årsjubileum fanns där en person som gav firandet en extra guldkant. Det var Hordabon Nils-Erik Andersson, vars figurer i trä speglade den gamla tidens folkliv och sommarnöjen. Två fulla bord blev det, uppåt 100 gubbar och gummor. Inte bara de från Nils-Eriks källare, utan också figurer som han tillverkat åt andra.

Annons

Liv och rörelse på gamla tidens dansbana.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Nils-Erik Andersson brukar fästa sig vid sina figurer och han föredrar att tillverka dem en och en. ”Då kan jag sätta rynkan precis där jag vill ha den”, säger han.

Bild: Lina Alkner Timner

— Hembygdsföreningen hade tydligen uppmanat folk att ta med sig figurer som de fått eller köpt av mig genom åren. Det var väldigt roligt att återse dem, säger Nils-Erik.

Hans förmåga att skapa porträttlika träskulpturer har uppmärksammats på flera håll och har kommit att generera en hel del beställningsjobb. När gångaren och OS-medaljören John ”Värnamo” Ljunggren fyllde 70 år hörde kommunstyrelsen av sig och beställde en figur.

— Det var ganska svårt, man kände press på sig att den skulle bli porträttlik. Men vi var bekanta, John och jag. Vi hade jobbat tillsammans på Nyströms i Bor, så det gick ganska bra ändå, säger han.

För mig passar det bättre att göra en gubbe i taget, då kan jag sätta rynkan precis där jag vill ha den

Så bra att den så småningom fick en plats i stadshuset i Värnamo, tillsammans med figurer signerade den välkände konstnären Gunnar ”Bissefällarn” Svensson från Skillingaryd.

— Bissefällarn och jag var bekanta. Vi lärde känna varandra i samband med att Bredarydskonstnären Sivert Lodén arrangerade en konstrunda i Folksams regi. Där såldes faktiskt mina figurer som smör och spreds över hela landet, säger han.

Trots att det alltid har funnits efterfrågan på Nils-Erik Anderssons träsniderier har det aldrig varit aktuellt att satsa på konstnärskapet som profession. Han kallar sitt skapande för rekreation, ett sätt att koppla av om kvällarna. Någon masstillverkning blir det inte tal om.

Annons

Annons

— I samband med att Gummiloppet höll sitt tioårsjubileum fick jag i uppgift att snida 30 likadana figurer som pris till deltagarna. Det blev tråkigt, det gick som på löpande band till slut. För mig passar det bättre att göra en gubbe i taget, då kan jag sätta rynkan precis där jag vill ha den, säger han.

Intresset för trä och snideri kan ha gått i arv från morfar byggmästaren. Det var han som lärde den unge Nils-Erik att hantera kniven.

— Morfar hade en egen snickarbod där han bland annat tillverkade fönster. Jag minns att han också skar till käppar åt min mormor och han gjorde alltid fina figurer på handtaget, det tyckte jag var trevligt.

Ändå skulle det dröja innan Nils-Erik på allvar skulle börja tälja. I stället var hans stora intresse länge att rita och måla karikatyrer.

Hans talang att fånga ett ansiktes särdrag var så enastående att han vid ett tillfälle faktiskt fick uppmaningen att bli professionell tecknare.

— Jag och en granne fick syn på en bil som stod lite konstigt utmed vägen. Vi gick fram och såg att föraren betedde sig underligt, han ville dölja vad han hade i bagaget.

Nils-Erik och grannen kontaktade polisen, som för stunden hade annat för sig.

— När jag kom hem ritade jag av mannens ansikte ur minnet och sparade teckningen, säger Nils-Erik.

Flera månader senare hörde polisen av sig och ville att de skulle vittna mot mannen.

— Innan jag såg honom visade jag upp min teckning och frågade om det fanns några likheter.

Polisen blev först helt tyst. Sedan konstaterade han att Nils-Erik nog satsat på fel karriär.

Annons

Ingen figur är den andra lik. Vissa får färg, andra inte. ”Jag kan tycka att de utan färg är fina på ett annat sätt”, säger han.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

— Han sa att han tyckte att jag kunde söka jobb som rättegångstecknare, säger han och ler.

Någon konstnärlig karriär blev det aldrig. I stället blev det 31 år på Tallebos boende, där Nils-Erik hade hand om terapiverksamheten.

— Det var ett jobb som jag verkligen trivdes med. Hade jag levt på att snida gubbar hade jag nog tröttnat, men att arbeta med människor tröttnar man aldrig på.

Nu har Nils-Erik Andersson gått i pension. Men intresset för trä och snideri har han kvar.

— Jag har inga planer på att sluta med det. Så länge jag har kraft i händer och fingrar så fortsätter jag.

Nils-Erik konstaterar att intresset för trähantverk tycks ha fått ett uppsving sedan 70-talet, då han började. Allt fler ungdomar ägnar sig nu åt att tälja.

— Det tycker jag är bra och jag hoppas att ännu fler börjar med det. Det är ju bättre att sticka kniven i trä än att sticka den i varandra, konstaterar Nils-Erik Andersson.

En och annan trånande åskådare hör dansbanan till.

Bild: Lina Alkner Timner

Åltombola och varmkorv lika så...

Bild: Lina Alkner Timner

Där ölen går in går vettet ut. Som tur är finns ordningsvakter på plats som kan hålla bråkstakarna i styr.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Vissa är bråkigare än andra.

Bild: Lina Alkner Timner

Men Nils-Eriks figurer sysslar inte bara med dans. Korvstoppning är en annan viktig uppgift.

Bild: Lina Alkner Timner

Kärleken frodas på dansbanan.

Bild: Lina Alkner Timner

Tre musikanter spelar i vardagsrummet.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Annons

Till toppen av sidan