När Horda hembygdspark nyligen firade 90-årsjubileum fanns där en person som gav firandet en extra guldkant. Det var Hordabon Nils-Erik Andersson, vars figurer i trä speglade den gamla tidens folkliv och sommarnöjen. Två fulla bord blev det, uppåt 100 gubbar och gummor. Inte bara de från Nils-Eriks källare, utan också figurer som han tillverkat åt andra.

— Hembygdsföreningen hade tydligen uppmanat folk att ta med sig figurer som de fått eller köpt av mig genom åren. Det var väldigt roligt att återse dem, säger Nils-Erik.

Hans förmåga att skapa porträttlika träskulpturer har uppmärksammats på flera håll och har kommit att generera en hel del beställningsjobb. När gångaren och OS-medaljören John ”Värnamo” Ljunggren fyllde 70 år hörde kommunstyrelsen av sig och beställde en figur.

— Det var ganska svårt, man kände press på sig att den skulle bli porträttlik. Men vi var bekanta, John och jag. Vi hade jobbat tillsammans på Nyströms i Bor, så det gick ganska bra ändå, säger han.

Så bra att den så småningom fick en plats i stadshuset i Värnamo, tillsammans med figurer signerade den välkände konstnären Gunnar ”Bissefällarn” Svensson från Skillingaryd.

— Bissefällarn och jag var bekanta. Vi lärde känna varandra i samband med att Bredarydskonstnären Sivert Lodén arrangerade en konstrunda i Folksams regi. Där såldes faktiskt mina figurer som smör och spreds över hela landet, säger han.

Trots att det alltid har funnits efterfrågan på Nils-Erik Anderssons träsniderier har det aldrig varit aktuellt att satsa på konstnärskapet som profession. Han kallar sitt skapande för rekreation, ett sätt att koppla av om kvällarna. Någon masstillverkning blir det inte tal om.

— I samband med att Gummiloppet höll sitt tioårsjubileum fick jag i uppgift att snida 30 likadana figurer som pris till deltagarna. Det blev tråkigt, det gick som på löpande band till slut. För mig passar det bättre att göra en gubbe i taget, då kan jag sätta rynkan precis där jag vill ha den, säger han.

Intresset för trä och snideri kan ha gått i arv från morfar byggmästaren. Det var han som lärde den unge Nils-Erik att hantera kniven.

— Morfar hade en egen snickarbod där han bland annat tillverkade fönster. Jag minns att han också skar till käppar åt min mormor och han gjorde alltid fina figurer på handtaget, det tyckte jag var trevligt.

Ändå skulle det dröja innan Nils-Erik på allvar skulle börja tälja. I stället var hans stora intresse länge att rita och måla karikatyrer.

Hans talang att fånga ett ansiktes särdrag var så enastående att han vid ett tillfälle faktiskt fick uppmaningen att bli professionell tecknare.

— Jag och en granne fick syn på en bil som stod lite konstigt utmed vägen. Vi gick fram och såg att föraren betedde sig underligt, han ville dölja vad han hade i bagaget.

Nils-Erik och grannen kontaktade polisen, som för stunden hade annat för sig.

— När jag kom hem ritade jag av mannens ansikte ur minnet och sparade teckningen, säger Nils-Erik.

Flera månader senare hörde polisen av sig och ville att de skulle vittna mot mannen.

— Innan jag såg honom visade jag upp min teckning och frågade om det fanns några likheter.

Polisen blev först helt tyst. Sedan konstaterade han att Nils-Erik nog satsat på fel karriär.

— Han sa att han tyckte att jag kunde söka jobb som rättegångstecknare, säger han och ler.

Någon konstnärlig karriär blev det aldrig. I stället blev det 31 år på Tallebos boende, där Nils-Erik hade hand om terapiverksamheten.

— Det var ett jobb som jag verkligen trivdes med. Hade jag levt på att snida gubbar hade jag nog tröttnat, men att arbeta med människor tröttnar man aldrig på.

Nu har Nils-Erik Andersson gått i pension. Men intresset för trä och snideri har han kvar.

— Jag har inga planer på att sluta med det. Så länge jag har kraft i händer och fingrar så fortsätter jag.

Nils-Erik konstaterar att intresset för trähantverk tycks ha fått ett uppsving sedan 70-talet, då han började. Allt fler ungdomar ägnar sig nu åt att tälja.

— Det tycker jag är bra och jag hoppas att ännu fler börjar med det. Det är ju bättre att sticka kniven i trä än att sticka den i varandra, konstaterar Nils-Erik Andersson.