Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Porträtt

Efter tio år av hopp och förtvivlan fick Therése, 39, sin mirakelbebis

För vissa går det lätt att få barn. För andra kan det bli en lång kamp med tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Så var det för Therése Edlund, 39 år, som valde att bli gravid på egen hand. Det här är hennes berättelse.

Nästan tio år tog det för Therése Edlund att bli mamma. Nu är Luna tio månader och det är redan svårt att minnas livet före henne.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

Apladalen sjuder av liv och begynnande grönska. Vid Kaffestugans uteservering sitter Luna i sin vagn och tuggar på sin napp. Hon är tio månader, tänderna kliar och saliven rinner nedför hakan. Therése Edlund , 39 år, tar fram en näsduk och torkar.

— Jag kan fortfarande knappt förstå att hon är min dotter. Det tog lång tid att vänja mig vid tanken, innan jag började använda termen ”mamma” om mig själv. Det var så många turer fram och tillbaka innan jag kunde andas ut, säger hon eftertänksamt.

”Luna lärde sig säga pappa innan hon sa mamma, det är lite roligt. Men hon hörde mig kalla morfar för pappa, det är nog därför”, säger Therese Edlund.

Bild: Lina Alkner Timner

Längtan efter barn har Therése haft så länge hon kan minnas. Redan som tio-elvaåring älskade hon att hjälpa till med de yngre syskonen, hon bytte blöjor, gav dem mat och läste gärna godnattsaga.

Annons

Annons

Till slut blev det viktigare för mig att träffa någon som ville ha barn än själva relationen i sig

Men det skulle dröja länge innan hon kunde hålla sitt eget barn i famnen. Över tio år från det att tanken på allvar slog rot. Kompisar och syskon bildade familj en efter en, men för Therése var det svårt att hitta den rätte. 2012 närmade hon sig 30-strecket.

— Jag kände att min tid flöt förbi. Till slut blev det viktigare för mig att träffa någon som ville ha barn än själva relationen i sig och det i sig gjorde det ännu svårare att hitta en partner.

I den vevan började hon fundera på adoption, men i samtal med sin syster såddes ett nytt frö.

— Hon ställde frågan om jag hade tänkt på insemination. Det var nog första gången som jag tänkte tanken på att skaffa barn på egen hand fullt ut.

Therése började googla och insåg snart att som ensamstående var insemination olagligt i Sverige. 2014 kontaktade hon därför den privatägda Storkkliniken i Köpenhamn.

— I Danmark är det enkelt att få en tid till insemination, man behöver inte ens träffa personalen innan. Vi genomförde en intervju på telefon och jag skickade in ett par blodprover, det var allt.

Utrustad med teststickor gjorde hon sig redo och så fort den glada gubben på stickan visade ägglossning satte hon sig på tåget. Med sig hade hon sin bästa vän Lena, en person som kom att få en särskild roll i den här berättelsen.

Till en början gick allt enligt plan. Två veckor efter inseminationen tog Therése ett graviditetstest som gav positivt besked. Lyckan var stor, men kortvarig. Att hennes långa väg mot att bli mamma knappt ens hade börjat visste hon inte då.

— Åtta veckor in i graviditeten drabbades jag av plötsliga smärtor och blödningar. Det var tydligt att jag höll på att få ett missfall så jag fick åka in akut.

Annons

Det konstaterades att det inte handlade om en vanlig spontanabort. Therése hade drabbats av utomkvedshavandeskap och tvingades operera bort en del av den vänstra äggledaren. Dessutom upptäcktes att hon hade endometrios, celltillväxt utanför livmodern, med ökad infektionsrisk som följd.

Annons

— Det hade jag ingen aning om att jag hade. Men att ta bort vävnaderna skulle kunna leda till ärrbildning, så man beslöt sig för att låta dem vara, säger hon.

Två insemineringar återstod. Therese for till Köpenhamn i december utan resultat. Inte heller resan i maj 2015 ledde till graviditet. Barnmorskorna menade att fler inseminationer knappast skulle vara en framkomlig väg.

I stället rekommenderade de IVF, så kallad provrörsbefruktning. Men Therése hann aldrig så långt. I juni förlorade hon jobbet.

— Jag hade tagit lån på över 30 000 kronor. Där satt jag nu, pengarna var slut och jag var arbetslös.

Therése bestämde sig för att bita ihop. Hon gick en utbildning inom service, tog ströjobb och fick så småningom en provanställning inom industrin. Det hade då gått två år sedan sista inseminationen. Under den tiden hade en svensk lag vunnit laga kraft: i april 2016 blev det tillåtet med donatorinsemination och IVF-behandling för ensamstående personer i Sverige. För Therése innebar det tre kostnadsfria försök att bli gravid genom IVF-behandling.

— Jag ställde mig i kön direkt. Jag fick då veta att för att komma i fråga skulle jag behöva gå igenom en omfattande utredning, både fysiskt och psykiskt. Jag måste också ha en fast anställning, eller ett skriftligt intyg om att jag skulle bli fast anställd innan årskiftet 2018.

Arbetsgivaren skrev under och här hade berättelsen kunnat få ett lyckligt slut. Så blev det inte. När datumet för fast anställning närmade sig blev Therése i stället uppsagd. Utredningen stannade av direkt.

Annons

— Då kände jag mig nedbruten. Jag var både ledsen och arg och mina vänner frågade mig hur jag skulle orka gå vidare. Men jag vägrade ge upp, jag försökte att fokusera på lösningar i stället.

Luna gnuggar sig trött i ögonen. Hon gnäller lite och vill upp i mammas famn. Det får hon och efter en flaska välling somnar hon nästan direkt. Therése gungar vagnen rytmiskt.

Välling i flaska är det bästa som finns, tycker Luna.

Bild: Lina Alkner Timner

Annons

— Jag hade faktiskt en enorm tur sedan. Jag tog mitt körkort i mars 2018 och fick jobb som maskinoperatör på Hammarplast Medical dagen efter.

I januari 2019 kunde utredningen återupptas. Det blev nya psykologsamtal och ny gynekologisk undersökning — och ännu ett dråpslag. Det upptäcktes en polyp i Theréses livmoder.

— Det var så typiskt, det kändes som om jag var så nära och nu var jag tillbaka på ruta ett igen. I stället för att bli godkänd fick jag en remiss till en ny operation där det givetvis var lång väntetid, säger Therése.

Först tre månader senare var operationen genomförd och i september samma år kom så äntligen beskedet: Therése hade blivit godkänd för behandling.

— Då var det brist på spermier som var haken. Det fanns inga donatorer.

Jag försökte att ha is i magen och inte ty mig till barnet för att skydda mig mot besvikelsen om det inte skulle bli någonting

Först ett år senare kunde kampen om att få barn återupptas. Theréses kropp försattes i klimakteriet så att cystorna i livmodern skulle försvinna. Därefter följde en tid med hormonbehandling för att öka äggproduktionen innan äggblåsorna kunde plockas ut.

Annons

— Det var väldigt smärtsamt. Lena följde med mig upp och hon har berättat att jag skrek efter mer morfin. Det gjorde otroligt ont, säger Therése.

Men nu skulle hon äntligen få lön för mödan. Fyra ägg blev befruktade och efter ett par dagars odling inplanterades ett av dem. Tre veckor senare fick hon svaret svart på vitt — hon var gravid.

— Jag kände yeeey, det var så coolt, men samtidigt så svårt att smälta. Efter all väntan hände allt plötsligt på en gång och det fanns ingen tid att processa allt.

I vecka åtta hände det som inte fick hända. Therése fick en stor blödning. Igen.

— Det blödde mer än vid mitt första missfall. Jag försökte tänka positivt, jag kämpade för att hålla fast vid att det kunde gå bra, men det var svårt.

Bästa vännen Lena följde med upp på akuten och kunde dela lättnaden. Bebisens hjärta slog, läkarna hittade inget fel. Blödningen berodde på en polyp som måste opereras bort. Ett rutiningrepp som inte utgjorde någon fara för barnet.

Annons

— Efter det blev jag ännu mer försiktig med att ta ut glädjen i förskott. Jag försökte att ha is i magen och inte ty mig till barnet för att skydda mig mot besvikelsen om det inte skulle bli någonting.

Först i sjätte månaden vågade Therése börja hoppas. Hon köpte ett skötbord. Sedan en barnvagn. En spjälsäng.

— Men det kändes så overkligt. Även efter att jag började känna hennes sparkar slogs jag av tanken: Är det verkligen ett litet knyte där inne? Ska jag bli mamma?

Det skulle hon. Den 16 juni 2021 klockan halv sju på morgonen fick släkten i familjechatten med namnet ”Pyret kommer” följande meddelande: ”Vattnet har gått. Bebis på väg.”

Jag bara låg där och tittade på henne och tänkte: Är du verkligen min? Det var så stort och svårt att ta in

Annons

Ett dygn senare låg Luna på sin mammas mage. En välskapt flicka på 3 155 gram och 50 centimeter. Lena var med genom hela förlossningen och kunde fylla ut de minnesluckor som uppstått under tiden.

— Plötsligt hade jag en bebis. Jag bara låg där och tittade på henne och tänkte: Är du verkligen min? Det var så stort och svårt att ta in. Sedan gick det inte lång tid innan man hade glömt hur livet såg ut innan hon kom, säger Therése och skrattar.

Chattgruppen ändrade namn till ”Lunas framsteg”. Therése konstaterar att hon är priviligerad. Familjen är stor, tio syskon, bonusföräldrar och en kärleksfull farmor och morfar. Alla har stöttat henne på alla tänkbara sätt.

— Det var en viktig aspekt att ta med i beslutet att bli ensamstående förälder, att det fanns ett stort skyddsnät, säger hon.

När Luna fyller 18 år får hon veta vem hennes biologiska pappa är.

Bild: Lina Alkner Timner

Genom åren har hon fått många applåder från vännerna. Frågor likaså. Många undrar hur det fungerar med donatorn. Fick Therése själv komma med önskemål?

Annons

— Jag fick tidigt veta att donatorn bestäms av sjukvården, men att man utgår ifrån mina gener i valet. Jag ser att Luna är väldigt lik mig som jag såg ut som bebis, det som inte är likt är väl troligtvis från donatorn, konstaterar hon.

Det var en lång resa att komma hit, men det har varit totalt värt det

I framtiden kommer Luna att få läsa en journal som avslöjar vem donatorn är. Innan dess kommer hans identitet att vara okänd.

En annan fråga som ofta kommer är om Luna kommer att få några syskon. Den frågan är svårare att svara på. Sjukvården ger ingen subventionerad IVF-behandling till kvinnor över 40 år och att vända sig till en privat klinik är dyrt.

Annons

— Det skulle i så fall vara om jag möter den rätte och blir gravid på naturlig väg, det händer ju även kvinnor över 40 år, säger Therése.

Luna nöjd och glad i vagnen.

Bild: Lina Alkner Timner

Till de som går i tankar om att få barn på egen hand har hon en del råd.

— Vänta inte för länge. Det kan ta tid, som i mitt fall, så börja inte för sent. Se till att du har ett stort socialt nätverk runt dig och var inte rädd för att söka hjälp och stöd. Men framför allt, ge inte upp. Ofta finns det en lösning, även om det tar lite tid.

Therése gungar vagnen och tittar på sitt barn.

— Det var en lång resa att komma hit, men det har varit totalt värt det. Att vara mamma är den bästa känslan i världen.

Therése Edlund rekommenderar alla som planerar för barn att börja så tidigt som möjligt. Att det kan ta tid vet hon allt för väl.

Bild: Lina Alkner Timner

Det skulle ta tio år för Therése Edlund att få sin bebis, men det var värt all väntan.

Bild: Lina Alkner Timner

Familjen är stor och omhändertagande. Mitt under promenaden ringer Theréses farmor och kollar läget.

Bild: Lina Alkner Timner

Luna håller på att få tänder och tuggar på allt hon kommer över.

Bild: Lina Alkner Timner

Therése Edlund bor nära Apladalen. Nu under mammaledigheten blir det promenad så gott som varje dag.

Bild: Lina Alkner Timner

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy