För Liberalerna handlar det om att stoppa åderlåtningen av liberala väljare på landsbygden till Centerpartiet - och för Kristdemokraterna handlar det om att det förr eller senare blir svårt att fortsätta föra en populistisk polemik om "verklighetens folk" och ett svenskt "hjärtland" om partiet inte också förr eller senare levererar en genuin politisk ansats.

Samtidigt måste det erkännas att Kristdemokraterna är inte ute i ogjort ärende. När tidningen Land Lantbruk i slutet av 2020 listade 50 personer inom de gröna näringarna som enligt tidningen gjorde störst avtryck under det gångna året, var det inte en centerpartist som hamnade högst upp bland politikerna.

I stället var det Kristdemokraternas landsbygdspolitiska talesperson, riksdagsledamoten Magnus Oscarsson, som hamnade på plats 9 med motiveringen: "Landsbygdspolitisk talesperson och drivande i Kristdemokraternas försök att överta Centerns roll som landsbygdsparti. Under coronapandemin har han höjt rösten för vikten av ökad svensk matproduktion."

Nyligen fortsatte KD sitt landsbygdspolitiska ärevarv med att rekrytera Staffan Danielsson till sitt landsbygdspolitiska råd. Danielsson meddelade i våras att han efter 50 år lämnade Centerpartiet.

Även i Jönköpings län plöjer Kristdemokraterna nya fåror: I onsdags offentliggjordes det att den förra ordföranden i LRF Jönköping, Mikael Bäckström, ansluter till KD för att nästa höst kandidera till riksdagen (P4 Jönköping). Signalvärdet går inte att underskatta.

Kristdemokraterna är inte de enda som riktar lystna blickar mot landsbygden med förhoppningen att skapa en ny väljarmässig kornbod. I veckan presenterade Liberalerna sin nya landsbygdspolitiska talesperson i länets nyaste - och partiets kanske sista riksdagsledamot någonsin om dagens opinionssiffror blir valresultat – Jakob Olofsgård. Tillsammans med partiledaren Nyamko Sabuni genomfördes en obligatorisk pressträff på en gård utanför Vaggeryd och Olofsgård presenterade en bra oneliner: "Det behövs ett sunt, liberalt, bondförnuft" när det kommer till politikens syn på landsbygden, menade han.

I en debattartikel i Jönköpings-Posten hade Olofsgård en god liberal poäng då han i onsdags skrev: "Unga människor på landsbygden upplever i dag samma slags utanförskap som unga i förorterna, att andra ser ner på din ort eller saknar samma möjligheter som unga har i stan och tvingas flytta, trots att man inte alltid vill."

Frihet behöver inte nödvändigtvis vara att kunna flytta ifrån landsbygden – frihet kan i allra högsta grad vara möjligheten att ha flera alternativ och självmant aktivt välja att stanna kvar på den plats där rötterna finns.

I takt med att landsbygdspolitiken tröskas mellan partierna finns det en uppenbar vinnare: Landsbygdsborna vars villkor sätts i fokus. Förlorarna kan vara borgerligheten som slåss om – och på – samma fält. Borgerligheten är som starkast när de olika partierna kompletterar varandra, inte när de försöker mjölka samma fråga.