Stefan Löfven valdes till Socialdemokraternas partiledare efter den mest turbulenta tiden för den parlamentariska arbetarrörelsen i modern tid, sans mordet på Olof Palme.

Uppdraget till Löfven var tudelat: Bringa lugn och ordning i ett parti där det rådde inbördeskrig efter det kaos som följde efter Håkan Juholt och därefter återta regeringsmakten från alliansen.

Med detta lyckades han. Därtill lyckades Stefan Löfven med sitt och socialdemokratins långsiktiga, övergripande mål att splittra en historiskt enad borgerlighet. Löfven kan inte ensamt ta åt sig äran av att det numera råder kraftiga borgerliga konvulsioner, men han har lyckats smida medan den blå lågan över järnet har varit som hetast. Skickligt har han navigerat i det liberala och konservativa skyttegravskriget och använt Sverigedemokraterna som en hävstång för att hålla en samlad oppositionen ifrån sig och regeringsmakten. SD:s existens har därmed hittills blivit garanten för socialdemokratins fortsatta regeringsinnehav.

Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet och nu senast Midsommarnödlösningen har varit skickliga bevis på att Löfven vunnit den strategiska kampen om regeringsmakten. På så vis har Stefan Löfven, som själv saknade riksdagsplats då han blev partiledare, visat sig vara en särdeles skicklig parlamentariker.

Samtidigt har Löfven konsekvent prioriterat att säkra regeringsmakten före att hantera verkliga samhällsproblem. Återkommande har reella problem i människors vardag hanterats som varande mer besvärande för socialdemokratin än för väljarkåren. Det har allvarligt skadat S.

Stefan Löfvens storsvulstiga mål om EU:s lägsta arbetslöshet blev som bekant ett löjeväckande fiasko. Migrationskrisen 2015 tvingade in S i en defensiv position som partiet ännu inte lyckats omvända på ett trovärdigt och för S bekvämt sätt.

I avvägningen mellan att stå upp för sin egen politik har Socialdemokraterna i mångt och mycket tvingats lägga ner det mesta av sin kraft på att hantera sin regeringspartner Miljöpartiet. Stefan Löfven har tillsynes haft som mål att vara en förvaltande kraft mer än en utvecklande. Oppositionen får ständigt skjuta regeringen framför sig i frågor om kriminalpolitik, energiförsörjningen och skolpolitiken.

Under Stefan Löfvens tid har även relationen med Vänsterpartiet, ett parti som S i länge räknat som en automatiskt allierad kraft, blivit historiskt usel.

När Stefan Löfven nu meddelat att han ämnar avgå vid Socialdemokraternas partikongress i höst, lämnar han en sargad socialdemokrati bakom sig som inte lyckats kapitalisera regeringsmakten till partipolitisk vinst. Socialdemokraterna ligger på historiskt låga nivåer i flera opinionsundersökningar och det är med nöd och näppe Stefan Löfven nyligen lyckades återkomma till regeringsmakten efter att riksdagen avsatt honom. Stefan Löfvens efterträdare kommer knappast till ett dukat bord.

Socialdemokraternas partiledarval har historiskt sett varit en nästintill påveliknande utnämning med röd rök från Sveavägen 68. Hur processen framöver kommer att se ut är i dagsläget oklart, men givet att partiet innehar statsministerposten är det rimligt att S vågar ha en öppen kandidatprocess med flera konkurrerande kandidater. Därmed skulle partiet unna sig en välbehövlig ideologisk diskussion om vart partiet vill föra Sverige, mer än att bara göra ett personval. Om detta finns det dock lite hopp.