Det blir alltså inget extra val – ännu. Man kan tycka att statsminister Stefan Löfven efter en vecka antingen borde ha lanserat en ny skiss till stöd för sin kandidatur, eller kommit fram till att den enda återstående möjligheten är att folket får gå till valurnorna igen. Något trovärdigt alternativ till den regering som fällts finns som bekant inte.

I stället avgick Löfven, med en halvhjärtad hänvisning till att det inte är läge för extra val så tätt inpå det ordinarie när vi därtill befinner oss mitt i en pandemi.

Det betyder att nya talmansrundor kommer att ta vid. Vad vi kommer att få beskåda från hängmattorna är ett chicken race. Talman Andreas Norléns kakfat kommer att tjäna som fartdämpare, eller möjligen som eld i baken. Talmannen har ju hintat om att han inte kommer att visa samma mått av tålamod som under hösten 2018.

Det blir ett chicken race därför att ingen regering kommer att kunna tillträda – ännu mindre få en budget genom riksdagen – med mindre än att något parti ändrar sin nuvarande position. Alla har förslag på vem det är som borde byta fot och de flesta föreslår Centerpartiets Annie Lööf.

Moderaterna sträckte vad som var tänkt att se ut som en hand under helgen. Liberalerna slår ifrån sig ansvar för att ha dödförklarat januarisamarbetet och verkar tycka att det av någon anledning är Centerns ansvar att göra likadant.

Efter Löfvens besked på måndagen blev vice statsminister Per Bolund (MP) näste man att kasta ”Svarte Petter” i Lööfs riktning. Centern borde ta ansvar genom att ta Vänsterpartiet i båten tillsammans med S och MP, menar Bolund.

Det kan förstås se ut som allt kaos beror på att Annie Lööf inte kan bestämma sig. Ger hon sitt stöd till den ena eller den andra sidan – och därmed accepterar budgetsamarbete med antingen V eller SD – så kan ju en statsminister vaskas fram.

Det innebär att hon tvingas välja mellan pest eller kolera. Det tycker inte bara hon är tråkigt. Samma sak tycker nog alla som går och röstar.

Det finns ingen naturlag som säger att man måste acceptera allt antingen till höger eller till vänster om en uppritad mittlinje. Majoritetsbildningar ska gå till som så att man väljer bort de partier som står längst ifrån en själv och gör upp med dem som finns närmast om förutsättningar finns. Det är inget nytt koncept.

Alla andra partier har valt bort partier de inte kan tänka sig att samarbeta med. Det finns inga bra svar på varför Centerpartiet inte kan göra samma sak.

Annie Lööf vill se samarbeten i vad hon kallar ”den breda mitten”. I teorin är det inget konstigt. Mer än 70 procent av riksdagsmandaten finns inom den, så spelutrymme finns det gott om. Problemet är att inget annat parti ställer upp på det synsättet, på grund av att de har gjort samma typ av kategoriska val som de tycker att Annie Lööf borde backa från.

Att Centern har en annorlunda syn på hur majoritetsbildningen ska ske talar egentligen för att de andra partierna borde söka lösningar som inte kräver Centerns medverkan. Det lär dock inte hända. Under de kommande veckorna lär allt mer press – med högstämda formuleringar om ansvarstagande och nationens intresse – riktas mot Annie Lööf från de andra partierna. Talmannens dignande kakfat kommer inte att ändra på det.

Att det vore smidigast för alla andra är dock inget skäl till att Centerledaren måste bli den som blinkar först i det chicken race som väntar. Hon är knappast den enda som har en position som går att rucka på.