Beatrice Eriksson lämnade Gunnamo, beläget mellan Gällaryd och Ohs, för flytt till Skåne ganska omgående efter gymnasiet. Våren 2019 bodde hon tillfälligt i Beirut, läste en masters i teologi och skulle skriva sin uppsats om människor som överlevt IS våld. För att göra det så hade hon tagit sig till norra Irak i april 2019.

Samtidigt befann sig Patricio Galvéz och dokumentärfilmaren Gorki Glaser-Müller i området. Patricio hade i flera månader försökt få det svenska utrikesdepartementet att hjälpa honom att få ut hans sju barnbarn, barn till hans avlidna dotter Amanda och IS-krigaren Michael Skråmo, från det beryktade al Hol-lägret. Båda föräldrarna hade dödats inom loppet av några månader och nu var de sju barnen i åldrarna 1-8 år föräldralösa och dessutom fast i ett fångläger. När svenska UD vägrade att hjälpa Patricio tog han saken i egna händer. Han kontaktade media och reste sedan till norra Irak tillsammans med filmaren Gorki Glaser-Müller.

Där korsades deras vägar. Beatrice kallar mötet för livsomvälvande. För efter det mötet har ingenting varit sig likt.

– Jag tog kontakt med Patricio och erbjöd min hjälp om han behövde den, berättar Beatrice som är utbildad socionom.

När Patricio väl lyckats få ut sina sju barnbarn så behövde han all hjälp han kunde få. Barnen var inte bara undernärda utan även svårt traumatiserade av sina upplevelser. I en veckas tid bodde hon tillsammans med Patricio och de sju barnen som lyckligtvis kunde en del svenska även om de blandade in lite arabiska. Det innebar åtminstone att de kunde kommunicera med varandra. Samtidigt fick de jobba hårt för att få ihop 120 000 kronor till flygbiljetter så att alla skulle kunna flyga hem från Irak. Familj, vänner och okända ställde alla upp och efter en vecka kunde de lämna Irak.

– Jag tror jag sov fem timmar de tre sista nätterna i Irak. Det var först i efterhand som vi fick veta att vi hade kunnat låna pengarna av UD.

Här kunde historien ha fått ett slut. Patricios barnbarn var i säkerhet. Uppdraget var slutfört och de tre som sammanförts på ett oväntat sätt kunde återgå till sina vanliga liv.

Så blev det inte. Det fanns nämligen fortfarande ett 30-tal barn ett 15-tal kvinnor med svensk anknytning kvar i de fångläger som hålls av kurderna i nordöstra Syrien. Till skillnad från ett 25-tal nationer, däribland Ryssland, Storbritannien och USA, har Sveriges regering vägrat att ta hem svenska medborgare och deras barn.

Det sporrade Beatrice som tillsammans med Patricio och Gorki startade organisationen Repatriate the children, RTC.

– Vi grundade den som en respons på att Sverige valde att ta ut sju och lämna kvar de andra. Det kunde vi inte acceptera. Det här har påverkat mig väldigt mycket på så vis att jag inte kommer att släppa den här frågan förrän alla svenska barn är ute.

I två års tid har de oförtrutet arbetat med att försöka få Sveriges regering att ta hem de svenska barnen till Sverige. Det har blivit många panelsamtal, möten med regeringstjänstemän och skapande av internationella kontakter men de senaste månaderna har det mest handlat om dokumentärfilmen Children of the enemy som handlar om Patricios resa för att hämta hem sina barnbarn.

– Han är en förebild för så många. Jag ser upp till honom något enorm. Det han har gjort är ingenting annat än ett hjältedåd.

Det finns röster i Sverige som menar att såväl barnen som deras mammor kan lämnas kvar i fånglägren, att de borde fråntas sina svenska medborgarskap. Beatrice menar att ju längre tid som barnen befinner sig i fångläger desto större risk för att de kommer att bli radikaliserade.

– Sett utifrån barnens utveckling brådskar frågan. Lägren måste stängas och alla länder måste ta ansvar för sina medborgare. Kurdiska självstyret vill inte ha lägren och de har därför bett Sverige att komma och hämta sina medborgare minst tio gånger men det har inte Sverige gjort.

För några veckor sedan reste Beatrice till Roj-lägret i Syrien och fick på plats både träffa representanter för det kurdiska självstyret och svenska kvinnor som levt i fånglägret i flera år. Hon träffade bland annat en svensk mamma som uttryckte en stor oro för sina barn hälsa, i synnerhet nu när man började närma sig den riktigt varma perioden.

– När jag var där så var det runt 40 grader men i juli och augusti kan det gå uppemot 50 grader. Mamman beskrev det som att man gick in i en plastpåse när man gick in i tältet.

I förra veckan kom ett efterlängtat besked för RTC. Det kurdiska självstyret meddelade att svenska kvinnor och deras barn kommer att utvisas till hösten.

– Även om man pratar om en utvisning så måste det innebära att det finns ett officiellt avtal och om nu Sverige har gått med om att ta emot svenska kvinnor och barn så är det fantastiskt, säger Beatrice och fortsätter:

– Givetvis är vi glada men samtidigt förstår vi inte varför det ska behöva dröja till hösten. När vi var på plats för några veckor sedan fick vi höra att processen var enkel.