I onsdagens tidning gick länets regionledning ut och bemötte den kritik som riktats från såväl ledarsidan som sjukvårdspersonal. Tyvärr var den långa texten tom på innehåll.

Regiondirektör Jane Ydman och hälso- och sjukvårdsdirektör Mats Bojestig fastslog att patienten var i fokus. Duon fokuserade dock mest på hur mycket ansvar de har tagit, på hur sommarledigheten ordnats och den stundande klättringen uppför höstens vårdskuldsberg.

Har Covidupproret, kritiken från Vårdförbundet och Kommunal samt Vårdföretagarnas larm om tusentals uppskjutna operationer gått Ydman och Bojestig förbi? Sannolikt inte. Men av texten att döma verkar duon betrakta dessa röster som småpotäter.

Förhoppningsvis lyssnar de lite mer noggrant till de 25 läkare vid Ryhov som i dag deklarerar att de tappat förtroendet för regionledningen. Om Ydman och Bojestig i sin debattartikel ville ge en bild av kontroll, samarbete och ett bättre läge nu än på flera månader för IVA-personal så gav läkarna svar på tal.

De 25 läkarnas kritik är inte i sig ny, men kan sägas vara kulmen för det tryck av missnöje, frustration och osäkerhet som stadigt byggts upp bland länets vårdpersonal – vilket exempelvis fick IVA-sjuksköterskan Pernilla Ehn att säga upp sig från Ryhov i början av juni. Hon upplevde att regionledningen bemött personalen med kalla handen, något läkarna nu upprepar.

Det får dock tillstås att någon exodus inte syns. När Jönköpings-Posten (1/7) granskade hur många som slutat på IVA-enheten vid Ryhov under pandemiperioden jämfört med samma tid förra året visade det sig att antalet var lika många. I år föll tre specialistsjuksköterskor ifrån, medan två lämnade förra året ihop med en specialistläkare.

Sannolikt väntar därför inte massuppsägningar bland specialist- och överläkare. Efter en tids respit lär många vara sugna på att återvända till vårdkallet, precis som syrrorna. Men vad händer om en andra smittovåg skulle skölja över den tröttkörda personalen? Har regionen en plan för att drösvis av kritisk personal går in i väggen eller ger upp?

En lösning vore så klart att hyra in personal. Men om hela landet möter samma våg blir det huggsexa om kompetensen. Hur mycket är regionen villig att betala? En annan lösning vore att vända sig till privata vårdföretag, som kan överta de många rutiningrepp som regionen skjutit upp under våren och sommaren. Det kommer förstås också kosta.

Den större frågan är dock den om de anställdas förtroende för sin arbetsgivare. Att regionen erbjöd ersättningar för indragen eller flyttad semestervecka först efter att semestern hackats upp är både fel och demoraliserande.

Det blir allt klarare att regionen satsade på fel häst. Det så kallade arbetsvärderingstillägget skapar godtycklig orättvisa mellan yrkesgrupper som är lika utsatta.

Som ledarsidan tidigare föreslagit borde regionen tidigt ha öst pengar över de som kan avstå semestern, för att skapa ett stafettlopp med avlösning någonstans i augusti. Nu har alla tvingats springa utan att få veta hur långt de har kvar till vilan.

Om personalen är utpumpad när man kommer fram till foten av höstens vårdskuldsberg, hur ska de orka klättra mot toppen?

Här behövs återigen besked från Jane Ydman, Mats Bojestig och kollegorna i ledningen, men Ydmans svar på läkarkritiken är lika fluffigt som texten som skrevs ihop med Bojestig. Även den politiska ledningen måste ta tag i situationen i stället för att skicka fram tjänstemännen vid förhandlingar och vägval.

De 25 läkarnas debattartikel är ett utslag av att denna osäkerhet kring regionens pålitlighet har slagit rot bland personalen. Allt färre litar på vägen framåt. Det kommer ta lång tid att bygga upp förtroendet igen.

Ledarredaktionen