De latinska rytmerna rinner ut över fotbollsplanen på Tinas Ö i Värnamo.

– Kom med du också? Säger någon och viftar välkomnande mot mig.

Jag låtsas att jag inte hör vad hon säger och står kvar som en nedslagen tältspik i gräset.

Någon annan lyckas tolka det som att jag "SKA" vara med.

Den gungande basen från högtalaren, jag vet inte hur den låter, men den känns i kroppen.

”Bam! Bam! Bam! Bap, bap, bap, Baaam!”

– "Hey!"

– "Hey!"

Det sägs att de dansande kvinnorna hörs hela vägen in till centrum ibland. De vrider upp tempot. Var jag än vänder och vrider mig så är det rörelseglädje. Var jag än vänder mig så är det dansande kvinnor i olika åldrar som kör järnet.

– Hok in da house!

– Vaggeryd in da house!

– Iayaahhoohoh!

Här kommer de från alla håll och kanter.

Och vissa har åkt längre än andra.

– Nice to meet You! I am Rosita från Sunny Beach Bulgaria.

Hon är inte yngst, men studsar liksom fram på sina ungdoms pigga ben så glasögonen ramlar ner på nästippen.

– Dansen lyfter mitt humör, ger mig energi, utbrister hon och trycker upp glasögonen mot pannan.

– Det känns som Sunny Beach, man blir glad här. Får energi.

Några kvinnor kastar i väg sina träningsjackor i gräset och hastar in i dansgruppen igen.

– Man får släppa loss här och kan man inte det så gör man det ändå, säger en glad deltagare i Camilla Kagemark.

– Det spelar ingen roll var man är med armar och ben, inflikar Mia Ullenby och kör loss.

Deltagarna sjunger med i de latinska orden. Oklart om alla kan spanska, men kroppsspråket kan de. De lever sig in i allt från brustna hjärtan till himmelsk lycka.

Ledaren Olivia Morhed pekar på mig och ler. Det ser ut som hon vill att jag ska ge mig in i dansen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Men jag låter rytmerna gripa tag i mig.

Det är ingen superkrånglig koreografi. Det känns som alla kan vara med.

Tills vi ska skaka på höfterna.

Jag känner mig som ett tremanstält en sjukt blåsig dag vid Osudden. Fortfarande lite fastfrusen. Men skakar gör jag.

Nu hoppar vi upp och ner på stället till basljudet och vevar med händerna i luften.

– Yeeeeeh!

Det här kan jag.

- Iayaahhoohoh!

- Hooh!

Ledartrion med Olivia Morhed, Maria Kauppinen och Lorena Olivares från Z-mood AB ökar takten.

De rycker upp corona-stela kroppar. De fyller oss med värme. Och ren glädje.

De lättar från marken. Och vi hänger med.

Vi lyfter över hämtningar och lämningar, matinköp och matlagningar, jobb och studier, vardagsbestyr och virus.

Högt över vårgrönskan.

Nu kör vi!

Bam! Bam! BAM!

– Här får man vara sig själv, säger ledaren Maria Kauppinen och ler mot mig.

"Skönt", tänker jag.

Jag har nämligen fastnat i någon slags kombination av "plocka äpplen" och en sällsynt stökig åkarbrasa.

Men vad dårå? Jag är med. Jag har roligt. Och jag blir trött. Det är ju det som är meningen med Zumba.

Var jag än vrider mig är det prestigelöst.

Äkta vara.

Det är befriande.

Det är Zumba.

Alla ler.

Världen stannar runt oss. Nyfikna blir stående och undrar vad vi håller på med.

Men vi flyger vidare.

– Iayaahhoohoh!