Bävern var ett utrotat djur innan en lyckad återetablering ägde rum i början av 1900-talet. I länet beräknar man att det i dag finns ett par tusen djur. Nu har spår efter bäver skådats vid Torrmyra vid Härån, mellan Hagshult och Nydala.

– Vi var på väg mot café Nydala för att äta lunch när jag fick syn på en asp alldeles intill vägen som såg lite märklig ut. Jag förstod att det måste vara en bäver som gnagt, jag har aldrig sett något liknande, säger Karl-Mats Bodestad, som klev ur bilen och fotograferade fyndet.

Han lade ut bilden på Facebook och fick flera kommentarer. Bland annat från Gun Johansson, som äger skogsfastigheten i Torrmyra. För henne var bäverspåren ingen nyhet, dem har hon sett i tio års tid.

– När vi insåg att vi hade bäver på våra marker tyckte vi det var häftigt. Sedan blev det mer, nej, måste de vara just på min mark? De ger sig på gigantiska träd, de har ett mycket gott självförtroende, konstaterar hon.

Genom åren har Gun Johansson försökt men aldrig lyckats att se det skygga djuret. Dock har hon fått ta hand om många nedfallna träd och grenar som kommit i dess väg.

– Vi har ju till exempel en kanotled i Härån som vi har fått rensa från nedfallna träd ett antal gånger. Träden kan ju också utgöra en viss fara om de skulle falla på olämpliga ställen, så vi måste ständigt vara uppmärksamma, säger hon.

Linnéa Jägrud arbetar på Skogsstyrelsen och är involverad i EU-projektet Wambaf Tool Box, som undersöker bäverns effekter på vattenmiljön. Hon bekräftar att bävern förvisso kan ställa till ekonomisk skada bland annat genom att underminera järnvägsspår och vägar, orsaka översvämningar i marker och skada nyetablerad skog.

– En granplantering, till exempel, kan dö ut ganska fort. Det beror helt på var bäverfamiljen placerar sitt dämme och hur stor familjen är. Men generellt vill jag slå ett slag för bäverns positiva egenskaper. De utgör en stor miljö- och naturvårdsnytta och är fantastiska landskapsarkitekter, säger Linnéa Jägrud.

Dess största förtjänst är att den återskapar fukten i våra allt för dikade marker.

– Vi har en superstor brist på våtmarker i Sverige i dag. En våtmark fungerar som en tvättsvamp och är bra både vid torka och vid översvämning och återställer den biologiska mångfalden eftersom den skapar miljöer för rödlistade arter, säger Linnéa Jägrud.

Någon ekonomisk skada har bäverfamiljen i Torrmyra inte åsamkat, i alla fall inte ännu. Eftersom den föredrar asp, som inte är ett dyrbart träslag, har skadorna mest varit estetiska. Att gräva upp fördämningarna efter en bäverfamilj är knappast lönt. Bävern är envis och bygger upp den lika snabbt igen.

– Har man en bäver i sin mark och den inte ställer till allt för stor skada ska man välkomna den, menar Linnéa Jägrud.

– Förr eller senare tar maten slut. Då vandrar den vidare och lämnar efter sig en fantastisk slåttermark som kommer att vara värdefull i 70–80 år framöver. Det är få arter som påverkar ett landskap så mycket som bävern.