Visst gör det ont när egot begränsas, när jag tvingas inse min plats i det stora kollektivet; mänskligheten. Visst gör det ont när jag inser att mina handlingar får obehagligt konsekvenser för andras ve och väl, när jag inte kan skylla ansvaret på någon annan om det blir fel. Visst gör det ont när jag inser att jag inte är världens medelpunkt och den norm alla andra skall ta sin utgångspunkt i, när jag tvingas underkasta mig den natur som jag sedan länge trott att jag besegrat med min civilisation och bemästring av elementen. Visst gör det ont när jag inser att jag, och alla vi andra, inte annat är än människor, utkastade i universums oändlighet, där vi inte annat har än att lita på varandra.