Den avhoppade Mullsjöpolitikern Pauline Ahlnér Svenn (C) var inte nådig i sin kritik mot kommunledningen, vare sig på politik- eller tjänstemannasidan, i JP:s intervju i lördags. Stämmer hälften av det hon sa finns goda anledningar till rejäla tillskärpningar i samarbetet mellan politik och förvaltning. En sak hon sa – att Mullsjö har en stor politisk organisation sett till kommunens storlek – är dock lätt att kontrollera. Och det har hon helt rätt i.

Mullsjö har kommunstyrelse, barn- och utbildningsnämnd, socialnämnd, byggnadsnämnd, teknisk nämnd, kultur- och fritidsnämnd, samt valnämnd och en miljönämnd som delas med Habo. I dessa nämnder finns totalt 55 poster som ordinarie ledamot.

I grannkommunen Habo, med drygt 5 000 fler invånare, finns en nämnd mindre då teknisk nämnd saknas. Det totala antalet ledamöter är 51 – och dessutom har Habo färre utskott under nämnderna än Mullsjö. Habo har alltså en mindre organisation trots 70 procent fler invånare.

Utöver Mullsjö är Gnosjö och Aneby de enda kommunerna i länet med färre än 10 000 invånare. Där är det också betydligt mer slimmat. Gnosjö har en stor kommunstyrelse med 15 ledamöter, men i övrigt är det minimalism som gäller.

De tyngre frågorna hanteras av tre utskott under kommunstyrelsen – allmänna utskottet, kultur- och utbildningsutskottet och socialutskottet. Eftersom de alla är utskott under kommunstyrelsen sitter samtliga ledamöter, fem i varje utskott, även där. Utanför kommunstyrelsens sfär finns bara de lagstadgade samhällsbyggnads- och valnämnderna. Det totala antalet ordinarie stolar är 44. Aneby har ett nästan identiskt upplägg, med 45 stolar. I Mullsjö är det totala antalet stolar, alla nämnders utskott inräknade, 71.

Att det blir svårare att få människor att vilja engagera sig och ta politiska uppdrag är något nästan alla partier upplever överallt. En risk med att ha ett litet antal nämnder är att deras ansvarsområden kan bli spretiga och det därför blir svårare att få fram fackpolitiker som brinner för ett visst politikområde. I tider av rekryteringsproblem torde det ändå vara rätt väg att gå. Det är bättre att det blir konkurrens om färre platser än att man måste fylla platser med personer som inte vill ha dem eller egentligen inte hinner med.

De argumenten var huvudskälet när Gislaveds kommun i förra veckan beslutade att minska sin politiska organisation. Nio nämnder blir sex när service- och fastighetsnämnden avskaffas och kulturnämnden, fritidsnämnden och tekniska nämnden slås ihop till en. Gislaveds kommun, fyra gånger stå stor som Mullsjö, går alltså mot en organisation med färre nämnder än Mullsjö.

Ett andra skäl att se över politikens omfång är kostnaden. Färre politiker kostar mindre. Alternativet till det är förstås att betala politikerna mindre för den möda de lägger ner på sin fritid, vilket är precis vad Mullsjö har valt att göra. I januari beslutade fullmäktige att minska de förtroendevaldas arvoden med 10 procent.

Det är lätt att se som enbart ett symboliskt sätt att visa god vilja gentemot befolkningen, men självklart är inte politiken ett område som ska vara fredat från besparingar. Färre politiker är dock att föredra framför billigare. Det främsta syftet med politikens kostym måste vara att den ska fungera så ändamålsenligt och hålla så god kvalitet som möjligt. Minskad ersättning får ingen att jobba bättre och det får inte fler att vilja bli politiker.

Kanske borde Mullsjö ha tagit sig en titt på Gnosjös modell i stället?