Det är ingen osannolik profetia att en kommande allvarlig konjunkturdipp kommer att sammanfalla med att Arbetsförmedlingen är tillintetgjord utan att ha ersatts med ett nytt fungerande system. Det kommer att drabba de arbetslösa. Det kommer att drabba alla myndighetens underleverantörer. Inte minst kommer det att drabba hårt pressade kommuner som redan har det kämpigt med att få socialtjänsternas budgetar att gå ihop. När staten drar sig undan finns bara kommunen kvar att rycka in.

Mot den dystra bakgrunden är det inte ovärdigt att det är i denna fråga som det som betraktades som omöjligt nu sker. Vänsterpartiet går vidare med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) – och ser ut att få stöd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De fyra partierna som står utanför januarisamarbetet är en ohelig riksdagsmajoritet och har förstås vitt skilda ingångar i frågan, men en majoritet utgör de likväl. Därför bör regeringen och dess stödpartier laga efter läge.

Det lär inte ha varit utan kvalfylld eftertanke som V-ledaren Jonas Sjöstedt meddelade att han fortfarande avser att väcka misstroende. Det kan leda till en regeringskris och om den nuvarande regeringen avgår kan Sjöstedt knappast tänka sig någon mindre dålig som kan ta dess plats givet valresultatet. För visst gäller markeringen egentligen regeringen snarare än den nytillträdda arbetsmarknadsministern som enskilt statsråd. Reformeringen av Arbetsförmedlingen är en punkt i Januariavtalet och därmed är det yttersta ansvaret regeringens och dess chef Stefan Löfvens.

Nu måste partierna bakom 73-punktsprogrammet bevisa dess legitimitet genom att hedra en lite överskuggad men likväl – åtminstone av C och L – omhuldad aspekt av det. Nämligen att samarbetet kom till inte bara som garant för att inte ge SD inflytande över politiken utan att detsamma ska gälla också för V.

Partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) meddelade vid en presskonferens i riksdagshuset att regeringen har till på tisdag på sig att tillmötesgå partiernas krav. Dessa går ut på att tidsplanen ändras och att lagen om valfrihetssystem (LOV) inte ska gälla vid reformeringen av Arbetsförmedlingen.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni sa på torsdagen att hon är beredd att möta kraven från KD och M – och även från Centern kom positiva signaler.

Nu bör Stefan Löfven följa stödpartierna och titta noggrant på kraven från högerpartierna, om nödvändigt med dem som samtalspart, och samtidigt förstås testa om det verkligen handlar om sakpolitik och inte opportunt maktspel från M- och KD-hållet. Att lägga ned Arbetsförmedlingen i sin nuvarande form och ge arbetssökande valfrihet är så vitt känt något som M och KD egentligen vill.

Därför måste det gå att få till en justerad tidsplan och enas om hur säkra ramar för valfrihetssystemet ska tas fram – och därmed visa Jonas Sjöstedt att han inte dikterar regeringens politik.

Januariavtalets legitimitet hänger faktiskt på det sistnämnda.