Den här veckan pågår O-ringen i Östergötland. Idrottsevenemanget är världens största orienteringstävling och lockar varje år upp mot 20 000 deltagare i åldrarna 5–95 år från ett 40-tal olika länder.

Men den kulturella och etniska mångfalden lyser med sin frånvaro bland de aktiva från Sverige.

– Det är väldigt mycket medel-Svensson och akademiker. Det är lite konstigt, för det är en ganska billig sport. Det kräver inte jättemycket utrustning, säger Motalas AIF:s ungdomsledare Lotta Haraldsson.

Hon deltar själv i en av de många klasserna i flerdagarstävlingen. Med sig har hon sina två döttrar Klara och Märta, vars pappa är hemma och jobbar.

– Jag är uppvuxen som orienterare och med O-ringen. Så för mig är det väldigt naturligt att jag vill att mina barn ska göra det här. Orienteringen är en sport där jag tror att det är viktigt att föräldrarna är engagerade, säger Lotta Haraldsson.

Orienteringsförbundets tillförordnade ordförande Maria Krafft Helgesson deltar också i O-ringen, för Hestra IF. Hon delar bilden av att de flesta av Sveriges föreningar består av personer födda och uppväxta i landet.

– Jag håller absolut med om att det är en homogen grupp. Det är en utmaning vi har framöver: Att ännu mer rikta oss till, och komma dit, där deltagarna och möjligheterna finns, säger hon.

Förra året var 83 573 personer med i en orienteringsklubb och idrotten var Sveriges 17:e största sett till antalet medlemmar, enligt Riksidrottsförbundet. Orienteringens medlemsantal har ökat med drygt 11 000 personer på sex år, enligt Sveriges Radio.

– Det blir ju en större och större sport, och då kanske fler tycker att det är roligare. I skolan tycker ju alla att det är så himla tråkigt. Är det tråkigt i skolan vill man inte hålla på med det på fritiden för att det är en "jättetråkigt sport". Men jag tycker att det är roligare än vad folk tror att det är, säger 13-åriga Klara Haraldsson.

Systrarna Klara och Märta Haraldsson har varsin GPS-klocka som de stolta visar upp. Efter tävling kan de sedan se exakt på koordinaten om de sprungit fel och var de kunde ha orienterat annorlunda.

– Jag missade vid kontroll fyra och fem. Men banan i dag var enkel, jättekul, säger tioåriga Märta om tisdagens etapp i Finspång.

IFK Göteborgs landslagslöpare Sara Hagström har jobbat med skolorientering i sin hemstad. För att öka intresset kring sporten.

– De gånger man använt pip-pinnen (för att registrera vid kontrollerna) blir det mycket roligare. Men det är lite krävande för skolor att ha det. Sedan ska man väl försöka komma ut i någon skog och inte bara köra runt skolan. Men det är svårt att få till förstås, säger Hagström.

Maria Krafft Helgesson tror att en utveckling av sprintdistansen – ofta arrangerad i stadsmiljö – kan vara ett viktigt verktyg för att nå upp till 100 000 medlemmar, orienteringsförbundets långsiktiga mål.

– Orienteringen har bra förutsättningar, i och med att vi vänder oss till alla åldrar. Det gör ju inte alla idrotter. Då har vi bättre förutsättningar att nå fler medlemmar, säger ordföranden.

Den svenska världsstjärnan Tove Alexandersson – flerfaldig världsmästare, O-ringensegrare och världscupvinnare – tror också på en ljus framtid för sin sport.

Vad kan man göra för att öka populariteten?

– Det är ju väldigt inne med just lite tuffare lopp, folk vill ha lite utmaningar. Trailrun (terränglöpning) växer ju också: Att man går mer från stadslopp ut i skogen och naturen. Det är större upplevelse. På alla orienteringstävlingar finns det banor från lätta upp till svåra. Det är ett litet steg att ta: Att komma ut på orienteringstävling. Men det är kul att fler får upp ögonen för det, säger Stora Tuna-löparen.

TT