Mobilen plingar till. Det är tioåriga dottern som vill att jag ska godkänna en app på hennes telefon. I ett försök att hålla hyfsad koll på det halvstora barnets internetvanor, har jag tryckt på någon inställning som kopplar hennes konto till mitt.

Jag vill ju att hon ska känna frihet och nyfikenhet att utforska internet och suga åt sig kunskap om världen, men helst utan allt olämpligt eller bara allmänt intelligensbefriat som också flyter omkring där (se exempelvis stycket längre ner om influencers).

Det är dagen före årets första deltävling i melodifestivalen. Klart att hon ska få mello-appen. Jag klickar på ”få” och lämnar mitt tumavtryck på hemknappen, vilket startar nedladdningen och därmed ger henne tillgång till allt som går att veta om vårens mellohysteri.

Hon bläddrar bland artisterna i startfältet, frågar vem den där Arja är. Arja Saijonmaa? Ja, precis, hon ska tydligen sjunga en låt om klimatet. Jag börjar förklara att det är en sångerska som har varit känd jättelänge, ända sedan jag var barn och bodde med mormor och morfar, och morfar spelade ”Jag vill leva i Europa” jättehögt på LP-spelaren när han själv diskade och jag hoppade i vardagsrummets plyschsoffa. Nostalgin tar över, låten letas upp på Spotify och ljuder snart i mitt eget vardagsrum, ungefär tre decennier senare. Jag är troligtvis sjukt pinsam när jag sjunger att jag är yr och förlorad och kär, och avslutar med ”…när jag tänker på hela Europa, och på oss som hör hemma här.”

Där någonstans övergår allsången till statsvetenskapliga och filosofiska funderingar. För vad innebär det egentligen att vara europé i dag? När jag hoppade i soffan på 80-talet skulle kalla kriget snart ta slut, demokratin skulle stärkas på många håll i världen, och frihet och marknadsekonomi skulle ersätta totalitära styren.

Hur sjutton kunde vi hamna här?

Det är många som ställer sig samma fråga. Demokrati är plötsligt ett omdebatterat ämne. Tyvärr, eftersom det inte borde behövas. Som tur är, eftersom det trots allt behövs. Ett färskt exempel från den svenska debatten är SVT:s nya program Ekdal och Ekdal. Under våren kommer kusinerna och journalisterna Lennart och Niklas Ekdal att vända och vrida på aktuella samhällsfrågor, och inledde med vad de beskrev som ett ämne som svävar ovanför alla andra frågor: demokratin. I raden av gäster fanns Henrik Arnstad, journalist och författare inriktad på fascism. Förra året gav han ut boken ”Hatade demokrati”, med huvudbudskapet att dagens demokrati är sårbar eftersom vi har glömt vad demokrati är. Hos kusinerna Ekdal utvecklar han resonemanget, och säger något som etsar sig fast: ”Det finns inga stora demokratiska ledare i dag som kan inspirera.”

Tanken svindlar. Inga demokratiska ledare som kan inspirera? Ett mentalt varv runt jordklotet bekräftar att han har rätt. Möjligtvis kan man nämna Emmanuel Macron, vars seger i det franska presidentvalet sågs som en seger för hela demokratin, på bekostnad av Marine Le Pens nationalistiska högerpopulism. Nu har dock Macrons gloria hamnat på sned, i synnerhet efter de gula västarnas högljudda protester mot en man de inte anser vara ”en av folket”.

Det senaste året, och i synnerhet månaderna efter det svenska riksdagsvalet, har visat på ett polariserat debattklimat av sällan skådat slag. I dag delas vi upp utifrån vilket lag vi tillhör i allt från synen på regeringsfrågan till vinster i välfärden och demokrati.

Ja, faktiskt även demokrati. Alltså, ytterst få svenskar hävdar att de är för diktatur, men de senaste åren har en nonchalans för demokratin som styrelseskick smugit sig in. I synnerhet unga personer ställer sig alltmer skeptiska till ett system där folkvalda makthavare styr, visar flera undersökningar.

Dessa påpekanden möts antingen av en gäspning, eller ett snett leende. Skulle Sverige, som har utsetts till världens starkaste demokrati, verkligen behöva oroa sig?

Nej, kanske inte i dagsläget. Men vi ska heller inte hymla med att även vi har personer och rörelser som ifrågasätter den ordning de flesta tar för given. Det vore naivt att tro att Sverige är vaccinerat mot den sortens totalitärt vurmande som just nu sprids över världen. Och nu måste vi faktiskt nämna f-ordet.

Ordet fascism för av naturliga skäl tankarna till 1920- och 30-talets Italien och Tyskland. Men att det skulle finnas fascistiska tendenser hos ledare även i dag vill vi helst blunda för. Madeleine Albright, före detta utrikesminister under Bill Clinton, vill öppna våra ögon. I sin nyutgivna bok ”Fascism – en varning” går hon igenom dem allihop, från Mussolini, Hitler och Stalin till dagens Putin, Erdogan, Orban och Trump. Ja, faktiskt även Trump. För det vi ser i dag är inte renodlade styrelseskick eller ledare som är antingen demokratiska eller totalitära. I stället finns en förskjutning där någon som utger sig för att demokrat kan ha drag av fascism. Albright själv är ytterst försiktig med att anklaga någon för att vara fascist, och hon påstår inte att Trump är det.

Men hon kan berätta om personliga möten med bland andra Putin, Erdogan och Chavez, och har alltså själv upplevt hur flera av världens ledare har blivit alltmer maktfullkomliga.

Trots det dystra budskapet är boken svår att lägga ifrån sig. Förutom att sakligt beskriva auktoritära ledare kryper Albright innanför det mänskliga psyket och sätter fingret på vår motstridiga längtan efter å ena sidan frihet, å andra sidan det bekväma i att bli tillsagd vad man ska säga, göra och tycka. Det senare gäller i synnerhet när vi blir rädda, arga eller förvirrade, hävdar författaren. Då är det frestande att ge upp delar av vår frihet. Demokratier upphör dock inte att existera över en natt. Tvärtom kan det vara en utdragen process, och Madeleine Albright använder en klassisk metafor för att beskriva förloppet: den om hur en höna plockas fjäder för fjäder. Det är inte sällan förrän hela hönan är plockad som omgivningen reagerar.

Men det är just de första fjädrarna vi måste uppmärksamma. Inför det stundande Europaparlamentsvalet riktas fokus av naturliga skäl mot Ungern, Polen, Italien, Österrike och andra länder där demokratin håller på att försvagas. Men vi får inte vara naiva när det gäller den svenska kycklingens ännu tjocka, fina fjäderdräkt.

Några tecken från det senaste politiska året att ha i åtanke:

· Uttalande i partiledardebatt om att människor från andra länder ”inte hör hemma här” – en fjäder.

· Uttalande om att ”skitkanalen” P3 bör läggas ner – en fjäder.

· Förslag om lagstiftning om att ange människor som gömmer flyktingar – en fjäder.

· Till synes oskyldiga uttalanden om att kulturens uppgift är att stärka nationens gemenskap, inte riskera att röra upp känslor – en fjäder.

En fjäder i taget kan demokratin försvagas genom att makthavare inskränker och kontrollerar medier, rättsväsendet och kulturen.

Vi är inte där. Det är långt dit. Men det är möjligt att vi hamnar där om vi inte ser upp. Därför är det både anmärkningsvärt och obehagligt att svenska makthavare – såväl folkvalda som informella – förespråkar auktoritära metoder. Vi har sett det länge hos Miljöpartiet, som har en förmåga att trampa i det totalitära klaveret, bland annat manifesterat av den tidigare SVT-meteorologen Pär Holmgren som applåderade etikprofessorn Torbjörn Tännsjös förslag att för klimatets skull avskaffa demokratin till förmån för en så kallad global despoti (DN Debatt 29/11 2018).

Och så har vi de 87 influencers som på Expressen debatt nyligen hävdade att statsministern borde köra över folket i klimatfrågan, att det behövs en statlig hockeytackling om jorden ska överleva.

Dessa influencers når tillsammans över två miljoner människor varje vecka. De har en närmast unik möjlighet att påverka främst unga människor, och de väljer alltså att använda sin makt till att få dagens tjejer och killar att tycka att det är helt i sin ordning att frångå demokratin om bara syftet är gott.

Först borde dessa influencers skämmas. Sedan bör de åka på en bjudresa till Auschwitz. Och slutligen skulle de kunna anordna en mässa, likt Heyou som arrangerades på Elmia förra helgen, fast med tema demokrati.

Med makt följer ansvar, och när denna missbrukas kan det få konsekvenser på sikt, i synnerhet när unga människor är inblandade. Men eftersom vi i demokratier inte kör över folk – inte ens okunniga influencers – återstår att argumentera på ett vuxet sätt.

Det är sådant jag funderar över när Arja Saijonmaa sjunger att hon tänker på hela Europa och på oss som hör hemma här. Och jag berättar om det för döttrarna, åldersanpassat och i lagom portioner. Det blir kanske pretentiöst, på gränsen till högtravande. Men om alternativet är att de formas av influencers med faiblesse för totalitära metoder, då är jag gärna både pretentiös och högtravande.

Tioåringen lyssnar en stund innan hon återgår till mello-appen. Åttaåringen börjar dansa. Deras syster tröttnar på ”den arga tanten” på Spotify och kommer med den sortens naturliga befallning som bara en fyraårig diktator behärskar:

”Sätt på Dolly Style, mamma!”