Visste du att sexuellt våld som krigsvapen är ett brott?

Frågan skriker från Nobelprisets hemsida. I en tillhörande faktaruta står skrivet: ”För tio år sedan antog FN:s säkerhetsråd ett beslut som stadgar att utövandet av sexuellt våld som krigsvapen och som beväpnad konflikt är både ett krigsbrott och ett hot mot internationell fred och säkerhet”. Jag är en person av de 35 procent som har svarat nekande. Nej, det visste jag inte.

Det tycks ofta saknas handfasta exempel på hur stadganden som de FN:s säkerhetsråd föreskriver har efterlevts. Men Nobels fredspris år 2018 utgör ett uppfriskande undantag.

Idag tilldelas Denis Mukwege och Nadia Murad pris för sina ”ansträngningar för att få slut på användandet av sexuellt våld som ett vapen i väpnade konflikter”. Denis Mukwege och Nadia Murad representerar två skilda, alltjämt lika viktiga sidor i arbetet mot sexuellt våld som ett medel för krigsföring. Den kongolesiske gynekologen och kirurgen Denis Mukwege har vigt sitt yrkesliv till att behandla kvinnor som har utsatts för sexuellt våld. Och 25-årige Nadia Murad från Irak är själv ett offer, sedan hon hölls fången av IS i Irak. Idag är hon människorättsaktivist.

Vad får en människa att ägna sitt liv åt att hjälpa andra? För Denis Mukwege tycks svaret enkelt: för att andra har gett också honom hjälp. I ”Denis Mukwege – En levnadsberättelse”, skriven av Berthil Åkerlund, berättar Denis Mukwege om hur han vid åtta års ålder bestämmer han sig för att bli munganga. En person i vit rock som delar ut medicin. Många år senare grundar Denis Mukwege Panzisjukhuset i Bukavu, med ekonomiskt stöd från Sida, Läkarmissionen och den svenska pingströrelsens internationella hjälpverksamhet. Sjukhuset ska ursprungligen erbjuda mödrahälsovård, men när en våldtäktsepidemi sprider sig genom regionen ändras dess inriktning. Denis Mukwege ska, motvilligt, komma att bli en ledande expert på sexuellt våld mot kvinnor.

Nadia Murad befinner sig på andra sidan Denis Mukwege. ”Den sista flickan – Berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamska staten” är hennes vittnesmål. Nadia Murad föds år 1993 och växer upp i byn Kocho i Irak. I Kocho tillhör befolkningen den religiösa minoriteten yazidier. När byn invaderas av IS-soldater sommaren år 2014 ställs invånarna inför ett ultimatum: konvertera till islam eller dö. För kvinnor i fertil ålder finns inget val. Nadia Murad kidnappas och förs till staden Mosul.

Enligt IS är yazidier otrogna. Kvinnorna kan därför säljas som sabiyya – sexslavar – till soldater eller ges bort som belöning. I broschyrer förklarar IS att kvinnor ändå bara ”är att betrakta som lösöre”. Våldtäkt är okej också med barn om ”samlag är genomförbart”. I Mosul är slavmarknaden öppen på natten. Under tre månader säljs Nadia Murad till ett flertal män. Hon gifts bort, våldtas, misshandlas och tvingas avsäga sig sin religion. En dag finner hon en chans att fly, med hjälp av en arabisk familj lyckas Nadia Murad ta sig bort från Mosul. Snart återförenas hon med skärvorna av vad som återstår av hennes familj. Hennes mamma och sex av hennes bröder har mördats brutalt.

Nadia Murad har sedan flykten från IS utnämnts till Goodwill Ambassador for the Dignity of Survivors of Human Trafficking of the United Nations. Hon är en av de uppskattningsvis 3000 flickor och kvinnor som har hållits fångna av IS. Också Denis Mukwege har deltagit i FN:s arbete genom att tala om sitt arbete mot sexuellt våld. Men årets fredspris består bara delvis i de individuella livsöden och handlingar som knyter an till Denis Mukwege och Nadia Murad.

Denis Mukwege beskriver i sin biografi hur sexuellt våld är en krigsföringsstrategi. Han berättar hur kvinnor efter en fullbordad våldtäkt får bajonetter uppstuckna i vaginan eller stavar med het, smält plast. Ibland hälls frätande syra över underlivet. Ibland förs en gevärspipa upp i vaginan och trycks av. Kvinnorna orsakas så stor skada att deras hela liv ödeläggs – för till följd av skadorna får de svårt att utföra sysslor i hemmet eller berövas möjligheten till sexuellt samliv. Samtidigt rubbas samhällets interna strukturer, när kvinnorna förskjuts av sina makar och familjer förstörs. Ett socialt vakuum bildas, som möjliggör förstörelse och erövring. Sexuellt våld är inte en effekt av krigsföring. Det är en systematisk, militaristisk metod i krig.

På så vis vill jag tro att årets fredspris utgör ett paradigmskifte. Äntligen får människor som arbetar mot sexuellt våld, eller som har utsatts för sexuellt våld, plats i den offentliga debatten. Äntligen erkänns dess bakomliggande systematik.

Å andra sidan. Att identifiera ett problem är bara första steget i en mycket större ekvation. Vad som påkallas är just slutsatsen - ansvar. Låt Denis Mukwege och Nadia Murad påminna oss om det.

Johanna Andersson