Sommaren har kommit till Burseryd och det lilla småländska samhället ligger inbäddat i grönska. Burseryd utvecklades mycket efter det att västra centralbanan stod klar i början av 1900–talet. Bruket har varit och är en stor arbetsgivare. Och det är vackert i den här delen av Småland, i gränstrakterna mot Halland och Västergötland. Landskapet är öppnare och det är ett annat ljus jämfört med de småländska orter som ligger mer norrut. Burseryds IF:s hemmaplan Granbacken tillhör dessutom traktens finaste.

Rolf Bernroth, Bernt Steen, och Runo Sandquist har samlats för att prata fotbollsminnen med Värnamo Nyheter. Alla tre spelade i Burseryds IF när det begav sig. Sandquist var den bästa av dem. Spelade under några år även för bland annat Halmia och Varberg i andradivisionen. Bernroth har gjort en stor ledarinsats för klubben och Steen var lagledare under storhetstiden och såg till att Burseryd fick ett väldigt slagkraftigt lag.

Burseryds IF bildades 1931 och redan på 1950–talet hade fotbollen en liten storhetstid. Men det skulle dröja ytterligare några år innan det riktiga genombrottet kom. Burseryd hade fått fram ett pojklag med spelare födda 1946 och de kom att bilda stomme i klubbens A–lag under flera framgångsrika år.

Hösten 1975 vann Burseryd division 4 för första gången i klubbens historia och tog steget upp i trean, som på den här tiden var den tredje högsta serien. Runo Sandquist gjorde hela 48 mål, varav 30 i serien, och tilldelades efter säsongen Värnamo Nyheters Fyrväppling.

– Jag tror inte vi förlorade en match det året som vi vann fyran. Men vi var bara uppe ett år och åkte ur trean direkt 1976, säger Bernt Steen.

Men Burseryd hade byggt en vinnarkultur och var snart tillbaka igen.

– Vi fick en del tränare som gjorde avtryck och det gav resultat. Först var det Jan–Olof Modigh från Elfsborg och sedan kom Wåge Eriksson i fyra säsonger, berättar Runo Sandquist.

– Det var många som var tveksamma när Wåge skulle komma hit men han förändrade fotbollen i Burseryd. Vi tränade med bollen hela tiden och var knappt utanför planen, minns Bernt Steen.

Ett fint år för Burseryd var 1977. Det blev serieseger och laget var tillbaka i trean. I Smålandscupen var Öster på besök på Granbacken i kvartsfinalen. 1 533 såg Öster vinna med 2–1. Året efter stod Burseryd inför sin andra sejour i trean. Även det här året väntade Öster i Smålandscupen och nu skrällde Burseryd och vann med 2–0 i kvartsfinalen. Och då ska man komma ihåg att Öster det här året blev svenska mästare. Burseryd tog sig ända till final där Kalmar FF blev för svårt.

1978 slutade Burseryd på en fin fjärdeplats i trean. Detta trots att två målvakter bröt benet under säsongen. Först den spelande tränaren Wåge Eriksson och sedan nyförvärvet från Jönköpings Södra, "Kåge" Gustavsson. Burseryds talang Mikael Zeybrandt gjorde under säsongen också sex framträdanden i juniorlandslaget. Zeybrandt gick senare vidare till Elfsborg.

Nu höjdes målsättningen inför 1979.

– 1979 är Burseryds bästa år någonsin. Med två omgångar kvar ledde vi serien och var på väg upp i tvåan som var serien under allsvenskan. Vi åkte till Kristianstad för att spela match och hade vi klarat oavgjort där hade vi vunnit serien, säger Bernt Steen, och fortsätter:

– Finalen mot Kalmar FF i Smålandscupen spelades också 1979, även om det var 1978 års turnering, och då var det nästan 2 000 på Granbacken.

Det blev en andraplats 1979 med 32 poäng, och det poängantalet hade räckt till serieseger året innan.

Burseryds bruk stöttade också fint under de stora åren. Bruket tillverkar bland annat stålband och firade 100–årsjubileum för några år sedan.

– Det fanns även fina spelare under 1950–talet och jag tänker på namn som Signar Hellberg och Rolf Johansson. Men också senare kom det fram duktiga spelare, säger Rolf Bernroth.

Mats–Ola Carlsson är bland annat fostrad i Burseryd och fortsatte sin karriär i IFK Göteborg.

1985 åkte Burseryd ur trean efter åtta år. Runo Sandquist klev det här året upp som etta i maratontabellen över både mest spelade matcher och gjorda mål i Burseryd. Runo Sandquist hade flera bröder som spelade fotboll och en gång mot Moheda var det fem bröder Sandquist i anfallet.

En spelare som Peter Wallentin måste framhållas. Wallentin, som tränar Smålandsstenar i år, skrev inför säsongen 1988 på för Halmstad BK. Men Burseryd skulle efter nedflyttningen 1985 komma tillbaka till trean igen, även om det skulle dröja en tid. 1993 var Peter Wallentin tillbaka i Burseryd och året efter det blev det serieseger i fyran. 1995 spelade Burseryds IF division 3–fotboll igen även om det nu var en nivå lägre då division 1 hade införts mellan allsvenskan och tvåan. Men det blev negativt kval och 1996 var Burseryd ett division 4–lag. Efter det har Burseryd aldrig lyckats nå samma klass på sin fotboll igen.

Burseryds IF har i dag fem sektioner och har framför allt en levande och stark ungdomsverksamhet. För bara något år sedan hade klubben mer medlemmar än de 800 som bor i samhället. Andra sektioner har genom åren också varit mycket framgångsrika, och då kanske främst cykelsporten i klubben.

Redan 1932 avgjordes Västboloppet i cykel för första gången. Västboloppet var i fjol en del av SM och har avgjorts varje år i obruten följd sedan 1932. SM i landsvägscykling avgjordes i Burseryd 1971, 1991 och 2017.

Redan på det tidiga 1930–talet blev det ordentlig fart på cykelsporten i Burseryd. Framgångarna och tillgången på cyklister har växlat genom åren. Men ett par namn sticker ut från mängden. Och det ordentligt. Karl-Ivar Andersson, även kallad Burserydaren, och Bernt Scheler förde Burseryds namn långt utanför både Smålands och Sveriges gränser.

Karl-Ivar "Burserydaren" Andersson, född 1932, är den bäste cyklisten som har fostrats på vägarna kring Burseryd. Från lilla Gryteryd, en och en halv mil från Burseryd, tog han sig hela vägen till de olympiska sommarspelen i Melbourne 1956. Det blev en 17:e plats i landsvägsloppet för Andersson. Men också Bernt Scheler, som var med i OS i Moskva 1980 och även cyklade flera VM, var framgångsrik. På OS 1980 tog Scheler, född 1955, en 39:e plats i herrarnas landsvägslopp som avgjordes den 28 juli i dåvarande Sovjetunionen. Tävlingen gick på motorvägen mot Minsk och hemmahoppet Sergej Suchorutjenkov vann.

Dansplatsen Bokskogen ska inte heller glömmas bort i sammanhanget. Förra året avgjordes just SM där.

Försommarvindarna är ljumma över Granbacken. Årets säsong har varit tung för Burseryds IF. Laget är i skrivande stund sist i femman och på väg ner i lägsta divisionen. En hel del år har passerat sedan Runo Sandquist skruvade upp bollen i krysset och tusentals kom till Granbacken för att se det gröngula laget lira boll. Men om du lyssnar tillräckligt noga går det nästan fortfarande höra publikens jubel. Sorlet har inte riktigt tystnat. Rösterna och de glada tillropen finns liksom kvar i björkarna och vinden över Granbacken.