Det innebar att man skulle ta av sig alla kläder och springa sprintlopp i bara mässingen tvärs över någon offentlig plats. Ju offentligare desto bättre. Folk streakade på fotbollsplaner, på shoppinggator och i en och annan villaträdgård (för de lite mer blyga).

Vi var tuffa gymnasieteknister och tyckte att det var mesigt att kopiera en trend som tusentals andra över hela världen redan gjort. Vi ville göra något annat uppseendeväckande, som någon annan inte gjort tidigare.

Det var då vi kom på det; vi klädde oss i träningskläder, skrev ”teknologie motionär” på ryggarna med spritpenna och gav oss iväg på löprunda. Vi sprang från Tinas Ö, förbi A-center, över Åbron, förbi Lundbergs, upp till Centralplan och tillbaka.

Det vändes på en del nackar när vi sprang förbi där på fredagseftermiddagen, det gjorde det. Vi kan faktiskt ha varit historiens första stadslöpare i Värnamo. Man sprang generellt inte så mycket på den tiden. Jo, om man hade bråttom. Men det hade man ju i allmänhet inte.

Hurtbullarna höll till i skogen. En och annan konditionsidrottare sprang väl i utkanten av stan, under gatlyktor på höstkvällarna. Fast då bara efter mörkrets inbrott. Men att dra på sig träningskläder i bjärta kulörer och springa genom stan mitt på dan, som om man trodde att man var i Central park i New York eller nåt, nej, det hade kanske inte hänt tidigare.

Vi var i alla fall rätt nöjda med att kanske ha varit först i Värnamo med något (och ärligt talat, löptrenden har ju bara vuxit sig allt starkare sedan dess). Det var väl roligt två gånger i alla fall. Sedan återgick vi till ordinarie fredagssysselsättning. Vilket för det mesta innebar att sitta och hänga på Stigs över en vaniljbulle och ett glas Coca-cola med is och citron, hålla koll på vilka som gick in och ut i B-center tvärsöver gatan, samtala om livet (alltså rockmusik) och betrakta det bruna, mycket bruna vattnet flyta förbi i Lagan.