– Plötsligt var det många unga i Europa som ville ansluta sig till IS och göra jihad. Jag ville förstå varför de avvisade västvärlden på det sättet, säger Åsne Seierstad.

Åsne Seierstad

Författare och journalist.

Född 1970.

Bor i Oslo med sina två barn.

Har varit korr..

Åsne Seierstad

Författare och journalist.

Född 1970.

Bor i Oslo med sina två barn.

Har varit korrespondent i Ryssland och Kina samt rapporterat från krigshärdar på bland annat Balkan, i Afghanistan och Irak.

Slog igenom med reportageboken "Bokhandlaren i Kabul" (2002). Därefter har hon bland annat skrivit "Ängeln i Groznyj: berättelser från Tjetjenien" (2008) och "En av oss: en berättelse om Norge" (2013), om Anders Behring Breivik.

Aktuell med reportageboken "Två systrar".

I hennes reportagebok "Två systrar" berättas historien om två norska tonårsflickor som lämnar sin familj för att flytta till Syrien och ansluta sig till IS.

– Det var deras pappa som kontaktade mig, eftersom han ville berätta om döttrarna. Utan honom hade jag inte kunnat skriva den här boken. Jag fick tillgång till deras berättelser och olika dokument. Det var viktigt för föräldrarna att presentera döttrarna, eftersom många tyckte att de hade misslyckats med uppfostran. De ville visa att de var en helt vanlig familj. Att beslutet inte berodde på dem utan på den radikala form av Islam som flickorna mötte.

Hur tänkte du när du skrev en bok om verkliga personer som inte hade valt att medverka?

– I början hoppades jag ju att bokprojektet skulle sluta med att de kom tillbaka. När jag insåg att de inte skulle göra det, och att de inte ville vara med, då kom jag fram till att deras berättelse är så viktig ur ett samhällsperspektiv att det överväger behovet av att visa hänsyn. De hade dessutom brutit mot norsk lag genom att ansluta sig till terrororganisation.

Tänkte du på att din bok kunde få konsekvenser för flickorna?

– Ja, det kunde den naturligtvis ha fått om de hade försökt rymma, men det finns det inga tecken på att de har velat göra det.

Är de här tjejerna typiska?

Åsne Seierstad på Smålit

Åsne Seierstad deltar i SmåLits kvällsprogram tillsammans med Elisabeth Åsbrink, Theodor K..

Åsne Seierstad på Smålit

Åsne Seierstad deltar i SmåLits kvällsprogram tillsammans med Elisabeth Åsbrink, Theodor Kallifatides och Johannes Anyuru.

Den 4 februari samtalar hon med Emilia Söelund, kulturredaktör på Jönköpings-Posten, på Jönköpings Teater. Dagen efter intervjuas hon av journalisten Erik Lindfelt på Cupolen i Värnamo.

Smålits dagsprogram är gratis, men kvällsprogrammet kräver biljett.

– Nej, det kan man inte säga att de är. De flesta som ansluter sig till IS är killar. Det är också oftast personer som har misslyckats på något sätt. De kan ha haft en svår start i livet eller ramlat in i ett missbruk. Runt 60-70 procent av IS-resenärerna har kriminell bakgrund, med narkotika- och våldsdomar. Många saknar också utbildning och för dem ger radikaliseringen en ny riktning i livet. Så var det inte för systrarna. Det var duktiga flickor som klarade sig bra i skolan och som samvetsgrant gjorde sina läxor. För Layla och Ayan verkar det snarare ha handlat om en religiös väckelse. Att ansluta sig till IS var för dem det rätta valet. Som alla fanatiker ansåg de att de gjorde något rätt och gott.

Anser de fortfarande det?

- Ja, du... Det funderar jag på ibland. De har inte gett uttryck för tvivel, men å andra sidan har de nog inte haft möjlighet att göra det heller. Jag undrar vad de tänker nu när situationen i Kalifatet har blivit så desperat och kriget närmar sig deras hus.

Du skildrar en sluten miljö. Var det svårt att få folk att berätta?

– Ja, det var väldigt svårt. Människor var skeptiska mot mig och en del var rädda. Det systrarna har gjort är kriminellt och därför vägrade många att prata med mig. Men jag hade långa telefonlistor och gick ut brett.

Hur vanligt är det med den här sortens historier?

– I Sverige tror jag att det är 300 som har anslutit sig till IS och i Norge är det cirka 90. Så det är en liten grupp. Radikaliseringen pågår fortfarande även om det är färre som reser till Syrien nu. Inte bara för att myndigheterna gör mer för att stoppa dem, men också för att det har blivit så svårt att ta sig in i Syrien. Det innebär att fler blir kvar i västvärlden.

Det är en skrämmande tanke.

– Ja, det är ett jättestort säkerhetsproblem som myndigheterna försöker att hantera. Det är ett faktum att finns en grupp som känner sig förtryckta i det här samhället och som vill slå tillbaka. Sedan dyrkar de också detta utanförskap.

Känner du att du har nått en förståelse för varför människor väljer bort demokrati och fred för den här typen av liv?

– Jag har förstått att det är en gradvis process. Radikalisering är inget som händer över en natt. Det tar tid och varje steg är inte särskilt stort. I början handlar det bara om att uppföra sig väl och lära sig leva mer enligt Koranen. Sedan hamnar man stegvis längre och längre ut.

Kan radikalisering förebyggas?

– Ja, man måste börja med att fråga sig varför dessa 60-70 procent är kriminella. Ingen är född kriminell. Ändå slutar många i ett liv med alkohol och droger. Det är samma människor som radikaliseras. Jag tror att vi i Skandinavien måste ta ett mycket större socialt ansvar. Lärare och socialarbetare som rör sig i de här miljöerna är jätteviktiga. Jag har träffat många som har varit på väg in i IS, men som har insett att var fel väg att gå. Polis och säkerhetstjänst kan inte lösa det här problemet. Det kan bara människor som kan prata med ungdomar, alltså socialarbetare. Det låter enkelt, men det enkla är ofta det bästa.

Förklara.

– Det handlar i grund och botten om att vilja bli sedd. Flickorna som klär sig i nikab i Norge vill bli sedda även om de hävdar sin rätt att dölja sig. Jag tror att man måste titta på individuella berättelser för att förstå generella fenomen. Det var något liknande jag gjorde när jag skrev om Anders Behring Breivik och hans väg in i högextremismen.

Finns det likheter mellan dem, menar du?

– Man kan nästan säga att de två rörelserna speglar varandra. Båda upplever ett utanförskap och vänder sig mot etablissemanget och den europeiska eliten. Samtidigt har fascismen och islamismen en gemensam "reningstanke", där man ser vissa grupper som överordnade, medan andra grupper ska rensas bort.

Hur har boken tagits emot?

– "Två systrar" blev den mest sålda boken i Norge förra året. Den sålde bättre än deckarna! Jag är glad att den läses brett och att den diskuteras ute i skolorna.

Hur har det gått för systrarna?

– Det vet vi väldigt lite om, eftersom familjen inte har hört från dem sedan i september månad. Det senaste vi vet är att de var i Raqqa i Syrien.